Att söka sin framtid i nutid kräver frigörelse från forntid

Publicerad: 05/01 20:57 ›uppdaterad: 05/01 20:57

Åbo Underrättelser noterade i fredags att litteraturvetaren och kulturdebattören Tryggve Söderling i Vem och Vad uppger "provokation" som sitt särintresse. Kan man alltså avfärda den omfattande essä (Hbl 30.12) som han inspirerades till av planerna på ett finlandssvenskt framtidsinstitut som bara en "provokation"?

Nej, så lättvindigt kan man inte slå den ifrån sig. Söderling ställer många frågor som det är all orsak att ställa. Provokationsintresset gör visserligen en del av Söderlings egna svepande svar mindre trovärdiga. Men det gör inte själva frågorna oberättigade.

Söderlings insinuationer om den finlandssvenska dagspressen saknar all grund, precis som Hbl:s Staffan Bruun visat i sin polemik med Söderling. Visst, Konstsamfundet äger Hbl. Också de andra tidningarna är fondägda. Frågan om ägarna försöker styra bevakningen av sig själva och närstående andra institutioner är därför inte omotiverad. Men det är fel att som Söderling tolka frågan som en retorisk bekräftelse på antagandet.

Frågan är inte heller ny. Kettil Bruun, Ove Knekt och Kristina Rotkirch belönades 1972 med statens informationspris för boken Hufvudstadsbladet Partilös partitidning. Det är symboliskt att just sonen Bruun i dag vittnar om det journalistiska oberoende som hans far i tiden efterlyste.

Söderling verkar däremot ha fastnat i gyttjan i de skyttegravar som grävdes på 1970-talet. De allmännyttiga ägarsamfunden fungerar som garant för en oberoende svensk dagspress, inte som ett hot mot detta oberoende.

Den viktiga underliggandefrågan gäller de generella riskerna med maktkoncentration. Men även den hamnar i en återvändsgränd om den bara blir personfixerad. En del av reaktionerna på framtidsinstitutet har tagit avstamp i att nyligen avgångne kulturfondsordföranden Roger Broo planeras bli ordförande för dess styrelse.

Förslaget är inte överraskande - men inte i första hand för att Broo skulle vara den allestädes närvarande långvariga insider han oneklingen är. Förslaget att grunda ett dylikt institut är nämligen hans. Som tidigare kulturfondsordföranden Pär Stenbäck beskrev i Hbl 31.12 framförde Broo tanken för ett och ett halvt år sedan. Att en förslagsställare förverkligar sin idé är inte nödvändigtvis ett tecken på den refeodalisering som Söderling ser i Svenskfinland.

Demoniseringen av Roger Broos person börjar dessutom gå för långt, även om hans liksom alla makthavares verksamhet skall granskas kritiskt.

Mycket av det som Broo målmedvetet arbetat för, både inom högskolorna och kulturen, har varit strategiskt motiverat, om än omstritt. Broo drabbas dessutom inte enbart av reaktioner på sin egen verksamhet.

Det raljeras ibland om en "fondmaffia" eller "Åbomaffia" med Christoffer Taxell som capo di tutti capi, chefernas chef. Då måste Broo ses som consigliere, den centrala rådgivaren.

I många maffiaskildringar beskrivshur familjens fiender inte kan eller vågar ge sig på Gudfadern själv. I stället ger de sig fegt nog på hans närstående. På motsvarande sätt får Broo nog stå ut med en del ställföreträdande lidande för att ha varit Taxells förtrogna under decennier - något som inte hedrar herrarnas kritiker, ens i fall där kritik kunde vara påkallad.

De viktigaste aspekterna har hamnat lite i skuggan av de ovannämnda debatterna. Behövs det ett framtidsinstitut? Vad skall det syssla med?

Broo har sagt att det skall "göra utvärderingar, ge bakgrund till beslutsfattarna och informera den finska befolkningen". Tanken är nära besläktad med det framtidsprojekt som Stenbäck startade i tiden. Det skulle "identifiera nyckelprojekt av betydelse för den finlandssvenska framtiden och se till att de genomförs".

Även om en tredje tidigare kulturfondsordförande, Levi Ulfvens, i gårdagens Hbl ställer sig tvivlande, kan det väl finnas både utrymme och behov av ett dylikt tänkande.

Men det förutsätter dels att uppgifterna definieras så att överlappningarna med å ena sidan Folktinget och å andra sidan Institutet för finlandssvensk samhällsforskning minimeras, dels att institutet garanteras ett sådant organisatoriskt och politiskt oberoende att det blir trovärdigt.

Sfp:s partisekreterare Ulla Achréns uttalande om sfp som en "central uppdragsgivare" är mot den bakgrunden oroande. Givetvis skulle ett framtidsinstitut säkert ägna sig åt framtidsfrågor av stor vikt också för sfp.

Men varken frågorna i sig själva, de institutioner som är beredda att skjuta till medlen, eller ens sfp, skulle vara betjänta av att degradera institutet till ett till i raden av de helt partibundna tankesmedjor som växt fram kring alla andra partier.

MAX ARHIPPAINEN

09-1253 240, max.arhippainen@hbl.fi