ledare

Både statens och Stora Ensos trovärdighet står nu på spel

Publicerad: 17/01 23:09 ›uppdaterad: 17/01 23:09

Nedläggningen av Stora Ensos bruk framskrider steg för steg. Samarbetsförhandlingarna i Kemijärvi och Summa har avslutats. Koncernen erbjuder hjälp åt de drabbade, men ingen tycks kunna stoppa processens gång: produktionen läggs ned.

De anställda kritiserar nedläggningen av lönsamma fabriker. Det gör också de som arbetar vid Norrsundets Bruk, Stora Ensos svenska massafabrik vars dagar likaså är räknade. I flera år har man pressat kostnaderna och minskat personalstyrkan för att säkra lönsamheten. Men det räcker inte när skogskoncernen vill trygga konkurrenskraften på sikt och säkra tillgången på virke.

Frågan om finska staten som aktieägare i börsnoterade Stora Enso kan stoppa eller bromsa nedläggningar har diskuterats ivrigt också de senaste dagarna.

Svaret är både ja och nej.

Aktiebolagslagen är entydig. Paragraf 7 i kapitel 1 slår fast att "bolagsstämman, styrelsen, verkställande direktören eller förvaltningsrådet får inte fatta beslut eller företa någon annan åtgärd som är ägnad att ge en aktieägare eller någon annan en otillbörlig fördel till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare."

Staten som aktieägare kan alltså inte försöka styra företagets handlande för att rädda arbetsplatser, en region - eller politiska röster. Minister Jyri Häkämies, ansvarig för statens aktieinnehav inom regeringen, har påpekat just detta: staten kan inte kräva att andra ägare accepterar statens särintressen.

Det som Häkämies inte säger är att staten ändå kan försöka påverka Stora Ensos beslut. Om goda skäl föreligger. Utan att trampa andra ägare på tårna.

En företagsledning fattar beslut utgående från den information och kunskap som föreligger vid en viss tidpunkt. Vissa företag träffar ofta rätt, blomstrar, växer och förblir lönsamma. De brukar belönas med en stigande aktiekurs. Det finns ingen större orsak för ägarna att tvivla på ledningens beslut.

Så finns det bolag där ledningen träffar rätt ibland och missar emellanåt. Framtiden är svår att förutse, att fela är mänskligt.

Slutligen finns det företag vilkas väg kantas av upprepade felbedömningar. Som Stora Enso under Jukka Härmäläs ledning.

Förut var Stora Enso ett företag med skogsindustri, skogstillgångar och innehav i externa kraftverk. År 2000 såldes stora delar av elkraften för att den inte tillhörde kärnverksamheten. 2002 såldes stora arealer skog för att frigöra kapital för nya satsningar. Pengarna plöjdes ner i företagsköp i Nordamerika under självsäkra uttalanden om en framtida storhetstid.

Sedan dess har de sålda kraftverken stigit i värde. Skogarna har blivit värdefullare. Men de uppköpta enheterna har gett förluster, skrivits ned och slutligen sålts.

Stora Enso missade grovt och förlorade flera miljarder euro.

Staten som aktieägare välsignade tyst besluten då det begav sig.

Det som skett visar hur viktigt det är för ägarna att försöka förstå affärsverksamheten och att vara skeptiska till självsäkra uttalanden från ledningen i samband med viktiga, strategiska avgöranden.

Ofta är framtiden oviss. Det kan finnas andra alternativ än de som ledningen prioriterar. Slutsatserna kan vara kryddade med förhoppningar och önsketänkande. Hotbilder kan förstärkas för att dämpa motståndet mot förändring.

Stora Enso har numera en ny högsta ledning, men det förflutna är inte irrelevant.

Staten får inte blanda ihop sin (regional)politiska roll och sin roll som aktieägare. Regionalpolitiken sköts med budgetmedel. Ägarrollen hanteras med bolagets, alla aktie-ägares, bästa för ögonen.

Det ligger i alla ägares intresse att dåliga, oåterkalleliga beslut undviks.

Att stänga lönsamma fabriker kan vara ett dåligt beslut. Åtminstone är det oåterkalleligt. Ledningens syn på virkestillgången kan ifrågasattas.

Det är möjligt att företagsledningen har fel. En ägare med ett långsiktigt perspektiv och bolagets bästa för ögonen bör i så fall bromsa oåterkalleliga beslut.

Det är också möjligt att ledningen har rätt och att överkapaciteten på pappersmarknaden förutsätter nedläggningar. I så fall gäller det för bolaget och staten att underlätta omställningarna för de berörda.

Men om det är så att ledningen nu har rätt visar detta med önskvärd tydlighet hur fel den gamla ledningen hade då den övergav lönsam verksamhet och satsade på olönsam.

BJÖRN SUNDELL

09-1253 231, bjorn.sundell@hbl.fi