Överflöd av digital information, brist på fossil energi. Informationsöverflödet är en kris för idén om en upplyst offentlighet och för politisk massorganisering. Energibristen är, bland annat, en kris för den bilberoende staden och för alla kulturella verksamheter som bygger på lågprisflyg.

Våra sätt att leva tillsammans kommer oundvikligen att fortsätta förändras av dessa två kurvor. En pekar uppåt, en annan pekar nedåt. Hur hänger de då samman? Båda pekar mot en ny betydelse för det rumsliga och det gemensamma.

Vi kan varken sätta vår tilltro på individuella val, till teknikens frammarsch eller politikers handlingskraft.

Klimatdebatten inskränks till frågan om hur vi ska minska utsläppen av koldioxid: genom individuell sparsamhet, satsningar på centraliserade kärnkraftverk eller statliga ransoneringar? Ändå kommer inget av detta att kunna rädda den dröm om friktionsfri mobilitet som är knuten till bilen och flyget.

Nätets politik uppvisar liknande drag. Å ena sidan talar man om individens fantastiska möjlighet att uttrycka sig fritt och att efter eget bevåg välja bland alla bloggar, all musik, alla nyheter och alla filmer - vilket bygger på Marx liberala fiktionen "att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom". Då måste individerna ta hjälp av tekniska filtreringverktyg, det vill säga av företag som Google, där urvalet och därmed makten över offentligheten centraliseras.

Å andra sidan kräver upphovsrättsindustrin ständigt mer repressiva regleringar för att inskränka de fria nätkommunikationerna. Kriget mot fildelning har i Europa funnit allra störst gehör hos Berlusconi , vars styre är helt beroende av televisionen. Övriga Europa har börjat följa det italienska exemplet och blockera The Pirate Bay och andra index för fildelning. Andra exempel på nätcensur är de franska lagarna mot proanorektiska diskussionsforum, Turkiets blockering av Facebook och Facebooks blockering av vissa länkar. Censur hindrar inte främst individer att uttrycka sig utan underminerar nya gemenskapers möjlighet att bli till.

Vad som än händer så kommer informationsöverflödet och energibristen att förändra villkoren för kollektiv samvaro. Frågan är bara på vems villkor förändringen sker. De digitala gemenskaperna behöver förankras i tid och i rum för att det ska kunna ske ett kollektivt urval av överflödet av idéer, film och musik. Eftersom en konferens eller en konsert inte kan klickas bort tvingar de fram gemensamma ställningstaganden på ett sätt som nätet inte förmår. Ju sämre tillgång vi har till gemensamma rum, desto mer överlämnas urvalet till stater och företag och desto mindre utrymme lämnas för nyskapande kultur och politik.

Spotifiering

Energibristen måste hanteras med byggandet av fler kollektiva transportmedel och genom en uppvärdering av den fysiska närvarons långsamhet. Med andra ord måste kanske hastiga turnéer, turistresor och konferenser träda tillbaka till förmån för en annan slags mobilitet, där besök på andra platser tillåts att ta tid. Och även om vi fortsätter att klicka runt bland nätets utbud av information, behöver vi uppvärdera de kollektiva situationer som inte går att fly undan med ett klick.

Spotify, det svenska företag vars tjänst för "streamad" musik sades lösa alla fildelningsproblem, definierar den tomma sökrutans politik. Innan musiken börjar klinga, måste individen redan veta exakt vad hon vill lyssna på. Bloggaren Fredrik Edin , som myntat begreppet "spotifiering" menar att Spotify kan vara för musiken vad en inglasad galleria är för ett torg. Den tar något som är gratis, reglerar det med beteenderegler och kopieringsskydd och sätter pris på det i form av reklam eller en kostnad för att slippa reklam.

Köpcentrum presenterar sig idag som "mötesplatser" men tillåter inga nya gemenskaper att finna varandra. Man får varken dela ut flygblad eller spela musik, med undantag för licensierad reklam och försäljning. När stadsrummet spotifieras byts kollektivt handlande mot individuell konsumtion, gemenskap mot isolation och spontantitet mot intäktskalkyler. Det blir upp till individen att arbeta mer och hårdare för att få råd med kultur, få bedriva politik eller värna om miljön.

En konsumtionsinriktad miljöpolitik, en centraliserad satsning på kärnkraft och individualiserande nättjänster är alla lösningar som ligger nära till hands men som alla underminerar gemenskapens potential av att äga rum på egna villkor. Individer som på egen hand sparar energi eller sållar bland information är långt ifrån tillräcklig för att lösa energikrisen eller informationsöverflödet. Tilltron på isolerade individers valmöjlighet är en liberal inbillning. En handlingsbaserad, decentraliserad politik och kultur bygger på fria nätkommunikationer och gemensamma fysiska rum. Gemenskap i tillblivelse måste förr eller senare konfrontera de ramar som sätts av såväl upphovsrätt som arkitektur. Tendensen till ett toppstyrt samhälle där allt blir till varor undermineras av varje smittsamt begär som får kollektiv att ta rum i besittning.

Samira Ariadad & Rasmus Fleischer

kultur@hbl.fi

Samira Ariadad är redaktör för tidskriften Brand, musikskribent, dokumentärfilmare och aktiv i gruppen Kvinnopolitiskt forum. Rasmus Fleischer är doktorand i historia och skribent. Hans bok Det postdigitala manifestet utkom på svenska för ett år sedan och publiceras i finsk översättning på Into-förlag i september.