TEATER

Kalevala

Efter Lars och Mats Huldéns översättning, och Kalevala för lata av Anders Larsson. Regi: Åsa Salvesen. Scenografi, dräkter, ljus: Erik Salvesen. Koreografi: Annatuuli Saine. Musik: Ville Hukkinen. I rollerna: Elever på teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola. Föreställningar i Stora smedjan i Billnäs mellan 12.3 och 28.4.

Vitt är den dominerade färgen hos rollgestalterna i Kalevala, iscensatt av teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola. De flesta rollkaraktärer är tecknade i vitt, utom Louhi, som bär pälsverk och klänning i matchande brunt, och Hiisi, den ondskefulle, rödsminkad och svart. Färginslagen, där de behövs, blir mycket markanta.

Föreställningen börjar med att aktörerna, två dussin sammantaget, cyklar in. Stora smedjan i Billnäs, som är spelrummet, är dimensionerad för det. När cyklarna inte behövs som fortskaffningsmedel eller statushöjare står de – vitmålade, givetvis – parkerade i skymningen i periferin.

Erik Salvesen som skapat scenografin har låtit mycket vara som det är i Stora smedjan. Ljussättningen är det centrala, ljuset det bärande elementet. Längst bort i fonden hänger två stora cirklar - klot, tänker man. De växlar färg efter behov och är representationer av sol och måne, centrala i Kalevala.

Scenberättelsen är lätt att följa med. Också om man just inget minns av Kalevala blir historierna kring Väinämöinen, Lemminkäinen, Ilmarinen, Louhi, Kullervo, och alla som hade turen eller oturen att träffa dem, mycket tydliga. Förlagorna är Lars och Mats Huldéns svenska översättning – en strålande text – och Anders Larssons Kalevala för lata – en rolig och infallsrik text. Akustiken är överraskande bra i det stora utrymmet och skådespelarna har god eller mycket god diktion.

Efter en kort inledning cyklar Joukahainen ( Marika Karlsson ) in på scenen, ettrig och självsäker, med en barnslig gosedjursryggsäck som markör för att han inte är torr bakom öronen i skaldesammanhang. Han utmanar i alla fall Väinämöinen ( Johan Finne ), som vi just setts födas – som vuxen man – i en scen där man genialt enkelt visar hur berättelsen är en kollektiv skapelse: Väinämöinen kryper fram mellan benen på en hop gestalter som trängs kring den som utpekas som hans mor, Ilmatar ( Lucia Catani ).

Sen jobbar man sig vidare i berättelseflätan. Joukahainens syster Aino får ta rejält plats med sitt sorgliga öde. Hellre går hon i sjön än gifter sig med Väinämöinen. I Julia Högnabbas gestaltning har hon hundra procent integritet och drivs mer av trots än desperation.

Desperationen, eller den unga misshandlades förtvivlan, körs i stället på full effekt i sekvensen om Kullervo. Innan han tar livet av sig har han mejat ner ett antal andra - på ett ordlöst koreografiskt precist sätt som antagligen får fler än mig att tänka "skolskjutning". Men gesterna och känslouttrycken är väl avvägda ( Minerva Peijari gör Kullervo), på intet sätt högtravande eller patetiska.

Grabbiga hjältar

Kalevalas hjältar är manliga, för att inte säga grabbiga. Men här ser man hur mycket historierna också handlar om kvinnor och flickor, sådana som bestämt levererar motstånd. I VNF:s version handlar det bara delvis om en numerär övervikt av kvinnliga skådespelare, det är också upp till hur man tolkar berättelserna.

Louhi, härskarinna i Pohjola ( Catrine Krusberg ), är inte bara en jävlig häxa, hon är också en resursrik person som låter sitt folk njuta av trollkvarnen Sampos produktivitet. Att hon förlorar den beror på att hon blir angripen av koalitionen Väinämöinen, Ilmarinen, Lemminkäinen.

De två senare har mycket utrymme i Kalevala och syns mycket också här. T omi Korhonens Ilmarinen är sotig och gruffig, jobbar så gnistorna bokstavligen yr. Hans reella kompetens har sin motpol i Lemminkäinens (Rasmus Branders ) charmoffensiver, som går så länge de går och sen får någon annan reda upp det hela.

Det finns många enskildheter och namn man kunde nämna. Men mest vill jag hylla helheten och de kollektiva scenerna, som är mycket väl utförda, och kanske något av regissören och läraren Åsa Salvesens specialitet. Inget är lämnat åt slumpen, var och en av de tjugofyra vet precis vilken position de ska inta för att tablån ska bli perfekt, ha den effekt man ämnat.

Och sången är självklar i Kalevala, själva storyn är ju uppbyggd i sånger. Men man tröskar inte runosång, utan låter liksom rösterna komma och gå, som vind, som fåglar, som ett knappt hörbart sus – och ibland som en gemensam kraftfull målmedveten våg. Det är väldigt, väldigt snyggt utfört.

Ann-Christine Snickars

kultur@hbl.fi