TEATER

Bondjävlar

Text: Maria Blom, regi: Maria Sid, scenografi: Eeva Ijäs, dräktdesign: Tiina Kaukanen, musik: Arttu Takalo, ljus: Jan-Erik Pihlström, ljud: Janne Brelih. I rollerna: Pia Runnakko, Ragni Grönblom, Nina Kaipainen, Christina Indrenius-Zalewski, Pekka Strang och Sixten Lundberg. Premiär på Lilla Teatern 6.2.

Hemvändaren var en populär figur i svensk film i början av 2000-talet. Det gäller inte bara Maria Bloms dundersuccé Masjävlar (pjäsen sattes upp 2001, filmen kom 2004). Storstadsbor återvände till hemknutarna också i Så som i himmelen (2004), Smala Sussie (2003) och i Sex, hopp och kärlek (2005). Och då ska vi inte glömma filmen som satte igång hela trenden redan 1992, Änglagård , där småstadsmänniskor porträtterades som lika exotiska som Korsnäsbor i en Göran Skytte-kolumn.

Temat tangerades också hos oss i höstens två finlandssvenska antologier om klass, där många skrev om resan från landsbygd till stad, från Österbotten till Helsingfors. Det känns helt naturligt att Lilla Teatern nu översatt Maria Bloms text till österbottniska förhållanden. Det är ett smart och personligt pjäsval för Lilla Teatern också i övrigt, efter flera års koncentration på utländska komedier.

Masjävlar har alltså blivit Bondjävlar – Gunde Svan har blivit Matti Vanhanen och någonstans skymtar också en Peter Albäck (i en scen där en av pjäsens systrar fantiserar om hur det hade varit att vara ihop med honom eftersom han är känd).

Muscha och mustascher

På scen har vi systrarna Carina, Eivor och Gunilla. Carina ( Nina Kaipainen ) är sladdbarnet som flyttat till Helsingfors, jobbar med grafisk design och är tillfälligt hemma för att fira pappans stundande 70-årskalas.

Storasyster Eivor ( Pia Runnakko ) är systertrions sammanbitna martyr, den som ser till att bordsdukarna hålls vita och att den hembrända spriten – muschan – hälls i vodkaflaskor innan gästerna kommer. Vi får också veta att hon ofta ligger vaken om nätterna och gråter, i en garderob för att resten av familjen inte ska vakna.

Mellansyster Gunilla ( Ragni Grönblom ) tycks vara lite allmänt borta och flummig. Hon är nyligen frånskild, precis hemkommen från en resa till Bali där hon funnit sig själv och fått "den första orgasmen på tio år" med en 27-årig San Fransisco-bo som kallar sig River Moon.

Maria Bloms film balanserade skickligt mellan humor och allvar, dråplighet och realism. Pjästexten är annorlunda, åtminstone i Lilla Teaterns tolkning. Maria Sids varumärke som regissör tycks vara ett snabbt tempo och ett ganska publikflörtande humorgrepp. I Bondjävlar koncentrerar hon sig ofta på textens revykvaliteter på bekostnad av realismen. Hon mejlsar snabbt ut ett dråpligt persongalleri och hela den första akten flyger förbi som österbottnisk sommarteater, bitvis rolig men ganska renons på dramatisk nerv.

Dialektala nyanser

Man behöver inte vara österbottning för se att det någonstans här finns stora, känslomässiga teman. Vem tar hand om föräldrarna om alla flyttar hemifrån? Vem ser till att byn överlever? Eller på ett mindre plan: Vem har nyttjorätt till sommarstugan? Vem ärver det fina porslinet?

Bondjävlar tangerar bara ibland de här känslorna. Rivaliteten mellan systrarna förklaras ofta direkt för publiken i stället för att gestaltas. Eivor i Pia Runnakkos tolkning är ihärdigt sammanbiten och rolig, men reduceras ibland till en ren punchline eller scenavlösare. Av skådespelarna är Runnakko den som pratar dialekt allra bäst, även om den också sitter bra i Sixten Lundbergs mun. Hans jägargranne osar av den finska mannens reumatiskt plågade bitterhet.

Man kunde ha en lång diskussion om huruvida en bortflyttad österbottning börjar prata en lika sjungande "Skillnadssvenska" som Nina Kaipainen, ens efter femton år i Helsingfors. Pjäsens Carina känns snarare som en Esbokusin än en syster, och det slår mig att det nästan hade varit mer österbottniskt om huvudpersonen kommit hem från Stockholm och pratat rikssvenska. Men man inser också att det är en nyans som antagligen bara kommer att uppfattas av österbottningar i publiken. De vacklande dialektkunskaperna i ensemblen är ingenting som stjälper pjäsen.

Andra akten lyfter föreställningen flera nivåer och plötsligt lär vi faktiskt känna rollfigurerna lite bättre. Det hela kulminerar i några intensivt känsloladdade scener som inkluderar en motorsåg och ett hagelgevär. Pekka Strang tolkar den inbundna 35-åriga ungkarlen som aldrig flyttade hemifrån, medan Christina Indrenius-Zalewski gör rollen som hans råddigt välmenande mamma. Strang får leverera en av kvällens allra mest sanna repliker. Strax innan han ska ta en klunk från en plastdunk med hembränt säger han lakoniskt: "hej tå". Där kändes översättningen från Maria Bloms dalmål fullständigt klockren.

Philip Teir

philip.teir@hbl.fi