Depeche Mode

Arenan 2.2.

En fullsatt arena sedd från scenen är en mäktig syn, men för Dave Gahan och hans Depeche Mode är det en utsikt de är bortskämda med i stort sett varje kväll. Bandet och setlistan består, bara publiken växlar från kväll till kväll, och på Hartwallarenan i tisdags var det tydligt att en Depeche Mode-spelning numera är tusen gånger mer spännande för åskådarna än för bandet självt.

På de över hundra spelningarna trion gett under pågående Tour of The Universe är det inte många låtar som ändrats i setlistan. Det kan inte annat än bidra till en viss lättja i framförandet..

Efter att ha läst svenska kritikern Fredrik Strages totala sågning av Stockholmskonserten i Dagens Nyheter var det med mycket blygsamma förväntningar man vågade sig till showen, men även om Strage fick rätt i att Depeche Mode alltmer blivit en nostalgimaskin för "sjuttiotalisterna som går så sällan på spelningar att de är nöjda med de största hittarna", var det mycket som fungerade riktigt bra i tisdags. Största behållningen var definitivt att Gahans röst var i så bra skick - han insjuknade i allvarlig magkatarr under första turnérundan i somras, och karl'n var fortfarande tunn som en Gollum på bantningskur..

Dödliga artister, odödliga låtar.

Släpiga In Chains och en långsammare, konturlös version av Wrong bådade inte gott i starten, men vid Walking In My Shoes var det plötsligt som om den gamla goda 90-talspumpen vaknat till liv. De försöker sitt bästa också i It's No Good men det är något som fattas i intensiteten och då slår det mig - det kanske är en omöjlig uppgift för dödliga människor att leva upp till odödliga låtar..

Ens om man skrivit dem själv.

A Question Of Time var det snabbaste numret för kvällen, men i stället för att sjunga nöjde sig Gahan med att visa upp sin platta mage och göra piruetter med mikrofonställningen längst fram på catwalken. Coolt, visst, men sjung, människa! Det är dig jag kommit hit för att lyssna på, inte på Kirsi och Juuso som skrålar bakom mig.

Gahan tog ut övertid

Under World In My Eyes borde man antingen varit stadigt stenad eller religiöst fanatisk DM-diggare för att orka stå på stället. Här började den tråkigaste kvarten i setet, och som tur har man varit på tillräckligt många arenagigs för att fatta att det nu var dags för en mellanöl, cigarett och toalettbesök innan A-klassmaterialet skulle ramla in mot slutet.

Och det gjorde det.

Miles Away var riktigt rockig, Policy of Truth sitter i ryggmärgen på varenda kotte i västra hemisfären och In Your Room är kanske världens bästa livelåt. Kvällens bästa i varje fall, även om stora delar av den tystnad som bygger upp Depeche Modes patenterade, utdragna och stämningsfulla spänningar ödelades av extratrummisen Christian Eigners alltför ivriga bidrag.

Dave Gahan tog sig själv på orden när han igen lät bli att sjunga i Enjoy The Silence , och i Stripped vet jag inte vilka övertidstimmar han tog ut men sitt jobb som sångare gjorde han fan inte. Uselt, rent ut sagt. Med lite insats i refrängen hade den lätt varit kvällens höjdare!

Kul att Martin Gore fick sjunga Dressed In Black , så kul tydligen att han mot slutet brast ut i skratt åt sin egen gotiska patetik. Dave må vara kroppen och rösten men Martin är själen och livet.

Synd att de gömt tredje originalmedlemmen Andy Fletcher i ett mörkt hörn bakom syntarna (tillsammans med extraorganisten Peter Gordeno ), men å andra sidan har han inte åldrats lika vackert och personligt som Gore eller Gahan. När Fletcher med resten av bandet på slutet steg fram och bugade tack trodde jag först det var Elton John som stod där.

"Pössönal Djiisös", som Gahan lätt föraktfullt spottade ut megahittens namn, är en lika stabil som oöverraskande avslutning, och samma ord får beskriva showen i sin helhet. Det var liksom bara Depeche Mode och "that's all there is"..

Men det räcker väldigt, väldigt långt.

Janne Strang

janne.strang@hbl.fi