Åsa Grennvall

Svinet. Galago, 2010.

Alison Bechdel

Husfrid. En tragikomisk familjeberättelse (Fun Home, övers. Caroline Åberg). Galago, 2009.

Pärmbilden till Åsa Grennvalls serieroman Svinet är väldigt fin. Den föreställer en broderad variant av Nils von Dardels berömda målning Den döende dandyn , utförd i prydliga kedje- eller stjälkstygn. I originalet omges den liggande mansfiguren av tre kvinnor och en man, i Grennvalls version är det fyra kvinnor.

Annars är den visuella vinsten med det medium - svartvita tecknade serier - Grennvall valt för sin förfärliga historia inte så stor. Det här kunde vara manus till radioteater, eller läsdrama. Berättelsen drivs fram av repliker och dialoger. Personernas karakteristika är enkla igenkänningstecken, miljöerna ganska ointressanta. Det handlar om Dan, "halvung man med oförlösta konstnärsambitioner" (baksidesdefinition), och hans kvinnor: den nojiga författaren Mia som är vettig nog att lämna honom och som han vägrar lämna i fred, hennes socialfobiska depparkompis Gisela som tröstar honom, vilda Ginger som han hittar i terapeutens väntrum, superstraighta Bea som han hittar på en universitetskurs - och så hans stackars hemska mamma.

Det här är en regelrätt psykopathistoria, om en man som manipulerar, förtrycker och tyranniserar sina kvinnor. Han är oförmögen att uppfatta dem som något annat än speglar för sitt självförhärligande, han saknar empati och han växlar mellan charmoffensiver och sadistiska utfall.

Det är effektfullt och berättat brutalt rakt på sak, och slutets "uppgörelse" mellan Bea och Dans mamma utanför rättssalen är gastkramande..

Där finns också en komplikation som fastnar som en tagg i läsarens sinne: Vad kan det bli av en gosse vars mor säger "Han hade onda ögon redan som bebis"? Eller finns det en ondska som inte är mammas fel?

En pyntande pappa

Alison Bechdels Husfrid är en självbiografisk berättelse, och skiljer sig naturligt nog från Grennvalls dramatiskt och åskådligt konstruerade psykologiska skräckstycke..

Men Bechdel är intressant att jämföra med Grennvall också för att Bechdel på ett helt annat sätt utnyttjar bildberättandets möjligheter. Här finns detaljerade miljöer och porträttkonst, men också mycket text i repliker och en utförlig berättarstämma. Historien är mera komplicerad, med många utvikningar och ambivalenser.

Bechdel (f. 1960) växte upp i en småstad i Pennsylvania med en begåvad amatörskådespelande lärarmamma och en gåtfull pappa, till yrket engelsklärare och begravningsentreprenör. Han var besatt av att restaurera och pynta familjens hus, och väldigt trädgårdsintresserad."Vilken sorts man skulle kunna älska blommor så passionerat utom en fjolla?" frågar Bechdel.

Pappans död tolkades som självmord, ett resultatet av ett liv i garderoben med nödtorftigt nedtystade skandaler och mångårig äktenskaplig förlägenhet.

Innan han dog hade dottern gjort ett försök att tala ut med honom om sin egen och hans sexuella läggning. Resultatet, deras "Ithakastund", blev inte riktigt det ömsesidiga innerliga igenkännande hon drömt om, bara en snöplig halvmesyr före bion.

Ögonblicket före döden

Allt detta berättar Bechdel om fundersamt, sorgmodigt, humoristiskt, med flera omtagningar och utvikningar och vinkelbyten. Här finns rentav en mångbottnad abstraktion i textmängderna som gör att man vill gå tillbaka, fundera och läsa om. Det handlar om att komma eller inte komma ut, om skam, kulisser och om hur man är rotad i sin familj, på gott och ont.

Men om det nu är så här textuellt tillfredsställande, vad gör bilderna alls där? Ibland drar text och bild åt olika håll, ibland berättar de lite skilda historier. Och det är inte till skada, tvärtom. Det är berikande och konfunderande. Jag ser på bilden av pappan, sysselsatt med att bära ett fång ogräs över en väg, ögonblicket före sin död, och undrar det som hans familj måste ha undrat och säkert fortfarande undrar: Ville han dö, hur länge hann han vilja dö, innan den där lastbilen kom förbi och han kastade sig under den? Eller var det ändå bara en orm vid dikesrenen?

Pia Ingström

pia.ingstrom@hbl.fi