Kahdeksan surmanluotia

Baserad på Mikko Niskanens film. Regi och bearbetning: Juha Luukkonen. Ljus- och ljuddesign: Juho Lukinmaa. Scenografi: Salla Salin. I rollerna: Sakari Tuominen, Kirsi Asikainen, Juha Lagström, Minja Koski, Sami Lanki, Hannu Salminen, Maria Nissi, Jarkko Mikkola. Teatteri Vanha Juko, 27.1.

Den finländska våldskulturen debatteras igen. En professor visar en tabell, en annan professor en annan. Kolumnister, författare och journalister skyller på kvällstidningarna, rättsväsendet och alkoholen.

Men ändå går Mervi tillbaka till Matti och de liberala vapenlagarna försvaras till sista man medan mentalvårdens köer växer. Samtidigt fortsätter vi att tiga på två språk, också om det som gör Finland till ett av Europas farligaste länder.

På Teatteri Vanha Juko i Lahtis leker den fulla familjefadern med sitt laddade gevär under åskådarläktaren. Han stöter geväret mot träbalkarna, vilket får läktaren under våra stolar att vibrera. En stund innan har hans son riktat samma gevär rakt emot oss, medan fadern och hans dryckeskompis rasande eggat pojken att fyra av ett skott. Vem som helst kan falla offer för våldsamma handlingar i dagens Finland.

Metaforernas tid förbi

Man gör ursinnig, aktuell teater i Lahtis. Metaforernas tid är förbi, det är raka ord som gäller.

Publiken valde att blunda då Kristian Smeds i fjol visade upp chockerande bilder av det finländska själslandskapet i Mental Finland . Juha Luukkonen visar i sin uppsättning upp mer än fiktiva bilder.

Han framför det finländska våldets krönika med dagboksutdrag, dokumenterade våldsfall, grafiska bilder av misshandlade offer, varvade med scener baserade på Mikko Niskanens klassiska film Kahdeksan surmanluotia från 1972.

Niskanens småbrukande bonde som i ett rus skjuter ihjäl fyra poliser är i Luukkonens uppsättning en arbetslös sopåkare i Lahtis. Sakari Tuominen spelar konstfullt en Everyman. Han är varken en demonisk suput eller en ömkansvärd loser. Han kunde vara vem som helst. En familjefar som förlorar sig själv i spriten, och vaknar upp som baneman.

Luukkonen söker våldskulturens rötter i brödrakriget. Dottern ( Minja Koski ) drömmer sig in i en kärlekshistoria med våren 1918 i fonden. Utdragen från lahtisflickan Hannas dagbok, från förälskelse till avsked på kyrkogården där hennes käresta ligger kall, utgör en egen historia i hans krönika om våldet som aldrig tagit slut.

Sonen @LonelyBoyInLahti ( Juha Lagström ) flyr in i det virtuella. Han är ensamvargen som river sönder sin flickvän då hans maskulinitet hotas. Men vi känner också till hans historia från rapporteringen om skolskjutningen i Jokela. När han med handvapen i ryggsäck och neddragen huva lämnar teatern och stiger ut i vintermörkret, vittnar rysningarna som går genom publiken om teaterns unika karaktär.

Ett berömligt förslag

Luukkonen söker en form för en teater som går direkt till saken, men det är svårt att ignorera de "smedska" inslagen. Hela teaterhuset tas i besittning i Lahtis, så som i Kajana då det begav sig. Man filmar under läktare, bakom scen, på servicegångar och ute på gatan. Publiktilltalet saknar däremot pondus och de annars lysande skådespelarna slarvar bort möjligheterna till direkt interaktion.

Liksom i hans uppsättning av Här under polstjärnan vid Vasa stadsteater 2008, varvas scener med agitprop liknande musiknummer som nog känns mera nostalgiska än politiska. Han väjer inte heller här för patos och pauser som saknar dramatisk uppbyggnad.

Men Luukkonens teater argumenterar, den framlägger bevis, den förlöjligar eftergivande politiker och den berör med sin lokala och nationella förankring. Det finns en beställning på politisk teater i dagens samhälle.

Sådant ser man sällan.

Teatteri Vanha Juko i Lahtis har presenterat ett berömligt förslag på hur denna teater kan se ut.

Linnea Stara

kultur@hbl.fi