Till vildingarnas land

****

Tennispalatset 6 Regi: Spike Jonze. Manus: Jonze & Dave Eggers efter Maurice Sendaks barnbok. I rollerna: Max Records, Catherine Keener, Mark Ruffalo, Lauren Ambrose, Chris Cooper m.fl. .

Det är inte lätt att göra en helaftonsfilm av 338 ord. Regissören Spike Jonzes och hans manusförfattarkomis Dave Eggers strategi har varit att expandera i Maurice Sendaks geniala bilderboksklassiker från 1963. Där bokens Max härjar av pur förstörelselusta har den nu 9-årige Max ( Max Records ) fått en tonårssyster och en sliten ensamförsörjande mamma ( Catherine Keener , alltid ljuvlig) med en gnällig pojkvän ( Mark Ruffalo ) som hon vill pussa på i soffhörnet..

I en retronostalgisk (eller är den bara hypertrendig?) omgivning som kunde vara från The Ice Storm kämpar Max med tänder och klor mot primalrädslor som att bli övergiven, att folk ska skratta åt honom eller söndra hans fantasivärld. När det inte lyckas biter han sin mamma och rymmer ut i natten i sin vargdräkt - för att ta båten till vildingarnas land..

Det melankoliska resultatet är inte likt någon annan film. Jonze skildrar barndomen med gravallvar och poesi, kompromisslöst mörker och förtjusande infall - det här är inte en barnfilm utan en film om hur det kändes att vara barn. Fast frågan är om nostalgin krävs för njutningen, vilket aldrig var fallet i boken..

Filmen är ibland grumligt tänkt men glasklart visualiserad. De bästa scenerna är fyllda av förundran, oförglömliga som vildingarna själva. Nykomlingen Max Records är sensationellt bra med en osannolik stillsam förmåga att förmedla känslighet och raseri både mot människor och monster.

I freudianska landskap

Jonze ( Being John Malkovich , Adaptation ) var den enda regissör som Sendak accepterade och hans tekniskt virtuosa surrealism passar materialet perfekt. Han skapar tillsammans med Lance Acords solmättade, följsamma fotografi, de livslevande vildingarna (dockor av Mupparnas skapare, med endast digitalt förbättrade nosar och ögon) och K.K. Baretts produktionsdesign en värld där det fantastiska och det verkliga helt sömlöst går in i varandra..

När Max efter en hisnande seglats når vildingarnas land är det svårt att tro sina ögon: öknar, öde stränder, vilda bränder, blomhöljda djungler. De australiska landskapen är så hänförande vackra att man förstår att Max inte reagerar nämnvärt då de håriga, klo- och tandförsedda, djurliknande jättarna dyker upp. Sendak har sagt att vildingarna var inspirerade av hans polska, påträngande släktingar som brukade överösa honom med kyssar och säga att de skulle äta upp honom. .

I vildingarnas uppenbarelse finns just barnets fysiska äckel för vuxnas hårighet, storlek, lätt perversa aptit och liksom glimmande köttighet (i ett skede blir Max vänligt uppäten av en vilde och kläms där nere i hennes våta mage). Men Jonze och Eggers har gett vildingarna egna namn, personligheter, kön, interna spänningar - futtig svartsjuka, kärlek, gammalt groll. De pratar oavbrutet och neurotiskt och tar nästan över hela filmen, som förlorar i tempo och fokus: Inte ens i sina egna fantasier får barnet vara i huvudrollen..

Det aktiverar nästan undermedvetna minnen av hur intensivt obehagliga vuxnas konflikter var för ett barn som varken kunde förstå eller fixa dem. "How do I make everyone ok?" undrar stackars Max och en orsak till att han vill hem till sin verkliga mamma är att han inser att de här vuxna aldrig kommer att sluta gräla, aldrig sluta käbbla om hans uppmärksamhet, aldrig sluta kräva att han bär ansvaret. De saknar kort sagt en mamma..

Vildingarna är dessutom närmast depressiva - en av de första frågorna de ställer Max är "Kan du hålla all sorg borta?". Sällsynt tydligt framgår det att också alla fantasifamiljer är dysfunktionella. Och att sorgen alltid sipprar in..

Men vad exakt är så sorgligt? Att barn inte kan skyddas mot allt ont? Att vi måste växa upp och ha relationer till andra människor? Och sluta våra suveränt själviska, autistiskt omnipotenta krig med lerbollar?

Sara Ehnholm Hielm

kultur@hbl.fi