Jos rakastat **

Tennispalatset 3, Kinopalatsi 1, Omena 1, Flamingo 5, Bio Rex Sello, sal 1, 5, Kino Myyri, Bio Grani Regi: Neil Hardwick. Manus: Katja Kallio. Musik: Leri Leskinen. Koreografi: Osku Heiskanen. I rollerna: Elli Vallinoja, Chike Ohanwe, Taneli Mäkelä, Satu Silvo, Sarah Kivi, Meri Nenonen, Jenni Hakala.

Det bör väl genast konstateras att med Jos rakastat kultiverar Neil Hardwick en genre som varit nog så sällsynt i den finska filmens örtagård. Självklart har musiken och sången, med kreativa bidrag av storheter som Georg Malmstén , George de Godzinsky och Harry Bergström , spelat en betydande roll ända sedan ljudfilmen introducerades hos oss. Först och främst har det ändå gällt lustspel och "rillumareifilmer" med musikaliska inslag. Eller de i början av 60-talet populära schlagerkarusellerna. I Yrjö Nortas SF-Paraden (1940), som finurligt utnyttjade välkända vyer i Helsingfors, har många ändå velat se embryot till en "syntetisk" musikal. Till revy- och showfilmens kategori kan man även hänföra en krigstida kuriositet som Poretta (1941).

Jos rakastat har drag av regelrätt filmmusikal där handling och naturlig dialog sammansmälts med sång, dans och kamerateknisk bildrytm. För nyarrangemangen av de mestadels välkända sångerna ( Kaj Chydenius , Juice Leskinen , J.Karjalainen , Hector , Tuomari Nurmio , PMMP ) står Lere Leskinen som låter dem ljuda i realistiska interiörer och exteriörer ofta fyndigt koreograferade av Osku Heiskanen . Man noterar några helt schvungfulla nummer medan andra inte lyckas övervinna tröghetskraften. Alltid når man inte upp till filmmusikalens sine qua non , oeftergivliga villkor.

Det gäller en romantisk musikal, med nog så realistiska och dystra inslag, som moderniserat Topelius Adalminas pärla , sagan om prinsessan som har allt utom ett ödmjukt hjärta och som via minnesförlust och svåra prövningar når fram till denna insikt. I Hardwicks och manusförfattaren Katja Kallios moralitet är prinsessan den bortskämda ministerdottern Ada ( Elli Vallinoja ) som efter studentdimissionen "lånar" en bil och alkoholpåverkad förorsakar en allvarlig olycka. Hon flyr från brottsplatsen men har i samma veva tappat minnet. På ett sjukhus tar Ada anställning som städerska och blir småningom bekant med, och förtjust i, den unge Toni ( Chike Ohanwe ), en andra generationens invandrare. Sakerna kompliceras när det visar sig att det är hans far som efter bilolyckan ligger i koma på sjukhuset.

Töntigt sympatisk

De oerfarna unga aktörerna har en viss fräschör och filmens helt naturliga syn på etnicitet och invandrare är självklart sympatisk. Men olovligt tunn och banal, för att inte säga smått töntig, är nog love storyn. Intrigens och karaktärernas tunnhet kan visserligen rentav vara en dygd i musikalsammanhang men dessa enkla element skall smälta in i den konglomeratkonst som är musikalens. Replikerna och handlingen (prosan) bör tillsammans med sången och dansen (poesin) bilda en genomtänkt helhet..

Jos rakastat, som självklart ska bedömas som en musikal, kan inte riktigt leva upp till denna legeringskonst där även tempoförskjutningarna och det rytmiska stoffet bör utgöra viktiga ingredienser. I sin blandning av realism och stilisering är den ändå på rätt väg. Man vill karaktärisera försöket som lovvärt..

Hans Sundström

kultur@hbl.fi