Vägen
Tennispalatset 13, Maxim 1
Regi: John Hillcoat. Manus: Joe Penhall. Foto: Javier Aguirresarobe. Musik: John Cave. I rollerna: Viggo Mortensen, Kodi Smith-McPhee, Charlize Theron, Robert Duvall.

Cormac McCarthy är inte lätt att göra på film, det visade Billy Bob Thorntons moderna västern All the Pretty Horses. Bröderna Coen lyckades bättre i Oscarfavoriten No Country for Old Men, men sedan var det ju aldrig meningen att regissörskollegan John Hillcoat skulle nå lika högt.

Att i bokform skildra mänsklighetens undergång är en sak – och i fallet Vägen/The Road kammade McCarthy faktiskt hem en Pulitzer. Men att klä förstörelsen och det moraliska förfallet i bild, utan att ta till kavalleriet och den stora Hollywood-orkestern, framstod alltid som en mer eller mindre befängd idé.

Men försök förklara det för John Hillcoat (The Proposition), som med hjälp av mästerfotografen Javier Aguirresarobe (Mar adentro, New Moon) trollat fram en besynnerligt fin film. Gripande, grym och originell, iscensatt med en integritet som inte är av denna värld.

Vägen är I Am Legend utan ogräs, husdjur och Will Smiths klädgarderob, Mad Max utan irokesfrisyrer och machotillägg. Men framför allt är det här Viggo Mortensen och hans 11-årige son (Kodi Smith-McPhee) på väg söderut, mot kusten och havet. En resa som går genom ett grådaskigt helveteslandskap där såväl flora som fauna slagits ut och markbränderna förstör allting i sin väg.

Muntert är det inte, nehej, men regissören varvar den dystra verkligheten med vemodiga kommentarer och minnesbilder från i går. Men även på den punkten släcks ljuset och när frun i huset (Charlize Theron) nedkommer med en son är hoppet redan ute. Vilket gör att hustrun en dag besluter sig för att vandra ut i natten, mot sin egen undergång.

Väldigt mycket här och nu

Så vad hände, varav denna katastrof? Det fascinerande med Hillcoats filmatisering är att den inte hakar upp sig på ovidkommande förklaringar och ”gröna” hotbilder. Handlingen är, med undantag för de skickligt insprängda tillbakablickarna, väldigt mycket här och nu. Hur överleva den här dagen? Var hitta ett ställe att övernatta?

Den som inte slås ut av kylan eller hungern väljer inte sällan att ta sitt eget liv. Eller också faller man offer för de beväpnade gängen som drar fram på jakt efter mat och bränsle. Även kannibalismen firar sina segrar.
Det är sånt som gör The Road till en mäkta spännande film, utan att regissören nämnvärt spänner bågen. John Hillcoat är inte ute efter kallhamrad action, han är mera 
intresserad av humanismens villkor (i en värld som inte har råd 
med slikt trams), av det känsliga far och son-förhållandet i filmens cent­rum.

Därmed inte sagt att den australiensiska regissören bullar upp med en bredsida ”triumph of the human spirit”. Pappans tes om att det är han och hans son som är de ”schyssta killarna” utsätts för ständiga prövningar och sällan har väl den mänskliga konkursförklaringen skildrats med samma gastkramande uppriktighet.
Trots det är The Road ingen utpräglat pessimistisk odyssé. Kanske är det lite si och så med mänsklighetens framtid, men filmkonstens låga brinner länge och väl.

Krister Uggeldahl
krister.uggeldahl@hbl.fi