Sebastian Nyberg
Insektpolisen. Ststo Johde
Vammalan kirjapaino 2009, 110 sidor.

Inte alltför högt uppe i den kommunala hierarkin lever den plikttrogne insektpolisen Percy Farthinder. Han jobbar med det som titeln anger, alltså utrotar insekter. Med väskan full av sanktionerade gifter och vapen, plus hardcore-material som norskt rödvin och farfars gamla sovjetiska insektgiftampuller med hallucinogena bieffekter drar han ut mot flugor i soppor, myror i lekparken och kackerlackor lite överallt.

I grunden är han en liten tjänsteman som bara följer order, hur plågsamt det än blir. Han vet inte att han bara är ett verktyg i de skumma makthavarnas händer. Eller: han börjar ana något när stadens numera outsourcade telefonservice visar sig bemannas av specialdesignade va­relser med stor rumpa och stor mun men utan ögon.
Det här är bara en av många saker som gått åt skogen i Insektpolisens värld. Hans romantiska karriär är också rätt bedrövlig.

Det här är ett album som man gärna ska närläsa, för man missar lätt en del både grafiska och språkliga nyanser om man bara tröskar igenom Sebastian Nybergs första långa serieäventyr.

När Percy försöker karpa upp sig för att våga möta ett gäng feminister i samband med ett saneringsuppdrag provsniffar han farfars sovjetiska ampuller och tar i lite i överkant. Bland hallucinationerna konstaterar han ”Nekan kcäbnets res gaj!” strax innan Richard Nixon kryper ut ur hans näsborre. Behöver man säga mer om vådan av att äta ospecificerade piller?

Taxells syndrom innebär förresten att man i trängda lägen får sura uppstötningar. Percys attacker är så till vida unika att de alltid låter som någon ort i Tyskland. Till exempel Stutthof eller Herzogenbusch.
Också Percys kraftuttryck är fräscha och minnesvärda.

Dan Kronqvist
09-1253 233, dan.kronqvist@hbl.fi