Ann-Gerd Steinby
Stormskärets Anni
Söderströms 2009

Författarinnan Anni Blomqvist (1909–1990), var under senare delen av sitt liv Ålands största sevärdhet. Trots tilltagande ohälsa fick hon ständigt förpläga busslaster av turister som sökte sig till hennes hem, Strömmen, på det nordligt belägna Simskäla. De blev vänligt mottagna fast, som Ann-Gerd Steinby skriver i en nyutkommen biografi, största delen kom ”för att titta på den berömda författarinnan och endast ett fåtal av verkligt intresse för hennes person och författarskap”.

Boken är betydligt mer än en uppdatering av föregående biografiska skildring, Anni Blomqvist: Stormskärs-Majas skapare som utkom på 90-talet, då med Ann-Christin Waller som medförfattare. Stormskärets Anni har mera av analys och är ställvis djupt berörande.

Auktoritativ och driftig

Man får följa Anni Blomqvist genom uppväxt, familjeliv och en ändlös strävan efter utkomst i den magra utskärsjorden. Hembygden och släkten betydde allt för henne. Sjukdom och död mötte hon tidigt. På 30-talet dog den älskade mormodern och två yngre systrar som drabbats av den fruktade tuberkulosen. Två nyfödda döttrar dog under äktenskapets tidiga år. Men Anni böjde sig alltid för vad hon såg som Guds vilja. Det gäller också de senare ofattbara tragedierna då havet först tog mannen och den äldre sonen, på hennes ålderdom slutligen den siste överlevande sonen.

Anni Blomqvist var en ovanligt driftig kvinna med auktoritativ personlighet. Hon styrde och ställde enväldigt i den lokala marthaföreningen, kämpade hårt för färjetrafik och senare elström till Simskäla.

Vid sidan av arbetet med hem, jordbruk, kreatur och fiske stal hon sig tid till att skriva. Hon ville föra arvet från förfäderna vidare och i sin släkting Maria Mickelsdotters öde hittade hon småningom de yttre ramarna. Maria som på 1800-talet levde med sin familj på det ödsliga Väderskär blev Stormskärs-Maja och samtidigt författarinnans alter ego. Böckernas framgång förstärktes av filmen 1976.

Ödmjukhetsmyt

Bilden av den berömda författarinnan fick allt fler mytiska drag. Hon framstod som ödmjuk, svag och bräcklig. Gud eller en ängel hjälpte henne att skriva, förklarade hon. De jordiska hantlangarna låtsades hon ogärna om. Språkdräkten som kritikerna uppskattade var i själva verket författarinnan Margit von Willebrand-Hollmerus förtjänst. Hon bearbetade tålmodigt hela serien av Maja-böcker plus ytterligare en utan att någonsin få ett tack. Tvärtom, i intervjuer lät Anni Blomqvist märkligt nog förstå att hennes manus gick i tryck utan ändringar.
Berättartalang hade hon och materialet var hennes eget. Men verkligheten fick inte störas av några som helst krackeleringar. Hon ville enbart skildra det vackra. Minnena omgavs av ett förskönande skimmer, barndomen blev en total idyll, äktenskapet likaså.

Anni Blomqvist var en ganska ensam människa som inte var förtrolig med någon, men i stället brevväxlade med många och särskilt gärna med kända, inflytelserika personer. Inte heller här syntes den stridbara kämpen, utan hon framstod som timid och osannolikt from.

Hon lämnade Simskäla ytterst sällan, inte enbart för att hon var sjuklig, utan för att andra platser inte intresserade. Hembygdskärleken gav henne drivkraften att skriva men gjorde synfältet snävt.

Sonen Bengt var hennes allt. Samtidigt som hon lovprisade honom krävde hon så mycket av honom att han inte hade en chans till ett eget liv. Hon tycks omedvetet ha räknat honom som sin tillhörighet. Bengt själv framstår som anspråkslös och hjälpsam, vad han tyckte om sin tillvaro vet man inte.

Kulturellt brobygge

Boken om Anni Blomqvist har långsamt fått mogna fram. Strömmen är numera museum och förvaltas av Ålands kulturstiftelse. I en epilog berättar Ann-Gerd Steinby om sina nitton år på Simskäla då hon och hennes man Gösta Berglund bodde där ute och tog emot besökare, i snitt femhundra per år. Sommaren efter Göstas död skötte hon museet ensam och ännu i år har hon guidat där. En finsk dramatisering av Stormskärsvärlden i slutet av 80-talet har gjort stor succé och spelats på otaliga scener runt om i Finland. Många finska grupper har därför velat bekanta sig med Simskäla och höra om Anni Blomqvist. Det har de fått.

Med andra ord, precis ett sådant kulturellt brobygge på gräsrotsnivå som så ofta efterlyses i festtalen och så sällan noteras när det sedan förverkligas.

Helena Husman
kultur@hbl.fi