Eoin Colfer
And another thing … Penguin/Michael Joseph 2009, 339 sidor

Douglas Adams planerade att avsluta sin serie, men hann inte skriva sista boken om Arthur Dent in­nan han dog 2001. Irländaren Eoin Colfer, känd för sina böcker om Artemis Fowl, tog för ett par år sedan med tvekan emot hedersuppdraget att skriva en fristående fortsättning.

På svenska får boken titeln Och en grej till … och kommer i mars på B. Wahlströms förlag. Den fortsätter där del fem slutar, just när jorden än en gång håller på att sprängas av vogonerna.

Dent är tillbaka på sin egen planet eller någonting väldigt likartat. Han förstår att Jorden är hotad precis som förra gången. Kompisen Ford Prefect, Hjärtat av Guld och andra väsentligheter är med. Den irländske filantropen och egoisten Hillman Hunter är en nykomling liksom många av utomjordingarna.

Wowbagger den oändligt utsträckte är tillbaka och växer från en bitter typ som gett sig den på att förolämpa alla invånare i universum till en vanlig förälskad och lite tristare varelse. Zaphod Beeblebrox har numera bara ett huvud. Det andra fungerar som dator på rymdskeppet.

Vogonerna fortsätter att hyfsa statistiken, och nu är det inte bara Jorden som ska sprängas. En klick fullkomligt onyttiga jordlingar har skickats till planeten Nano. De ska också bort.

Douglas skrev om utomjordingar, men samtidigt om oss. Vogonerna är till exempel renodlade byråkrater, och sammanfattas bäst av citatet ”Om vi vinner blir ni en del av vårt glada gäng. Om ni vinner kommer vi tillbaka tills vi vinner”. Vill man dra paralleller är det helt fritt.

Douglas Adams bar på en cynicism som ibland lutade mot depression. Det märktes mest i trilogins femte del I stort sett menlös (alltså de fyra ord som står att läsa om Jorden i Guiden). Där spränger han Jorden, ser den gnällige roboten Marvin dö, tar livet av alla sina romangestalter och vandrar iväg mot gryningen. Många fans är rätt kluvna inför slutet. Som en långvarig Adamsbeundrare har Colfer en mission, alltså att förbättra den dramaturgiska kurvan med den sjätte delen. Han har lyckats i den meningen att Och en grej till … har fler likheter med Adams bästa delar än hans sämsta. Det må vara gott nog, med tanke på omständigheterna.
Mindre dialog än tidigare

Utmaningen var rätt stor eftersom de flesta av gestalterna inklusive Arthur Dent bevisligen dog i femman. Colfer räddar Ford, Arthur, Trillian och deras dotter Slumpan ur knipan rätt elegant med hjälp av virtuella världar och det fantastiska rymdskeppet Hjärtat av Guld som utnyttjar osannolikhetsdrift. Colfer återskapar stämningar och katastroflägen i Adams serie. En klar skillnad är att Douglas Adams åtminstone till en början var extremt inriktad på dia­log, vilket gjorde texten slagkraftig och böckerna till nästan färdiga manus. Colfer lutar mera åt det deskriptiva hållet, och det gör läsningen lite mera träig.

Vad han däremot insett är att en Liftarboks popularitet korrelerar med antalet hänvisningar till Guiden, den märkliga volym som ger råd och rön åt resande i vår galax. Guidens svaghet är att den ägnar bara fyra ord åt jorden, men med tanke på alla platser att besöka är det helt förståeligt.

Colfer strör ut citat, men lyckas inte utnyttja dem som Adams. De är lika adekvata, men på något sätt satte Adams in dem i ett helt inadekvat sammanhang så att de blev oumbärliga just där.

En poäng är att Colfer nu kan drivas med företeelser som internet, videospel, politisk korrekthet och Gordon Ramsay som inte existerade när Adams dog.

Det här är naturligtvis inte första gången efter sin död som Douglas Adams figurerar på en bokpärm. Terry Jones skrev redan 1997 Douglas Adams Stjärnskeppet Titanic (Douglas Adams’ Starship Titanic), och den som känner till Terry Jones kan kanske, men bara kanske, föreställa sig hur det blev.

Dan Kronqvist
09-1253 233, dan.kronqvist@hbl.fi