Luftslottet som sprängdes
Tennispalatset 2, 3, Kinopalatsi 1, 2, Omena 2, Flamingo 2, 4, Rex Cello, sal 2, 4, 5
Regi: Daniel Alfredson. Manus: Ulf Ryberg. Foto: Peter Mokrosinski. I rollerna: Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Annika Hallin, Anders Ahlbom.

Alla historier har sitt slut, förutom den om fördelningen av Stieg Larssons kvarlåtenskap. Däremot har Millennium-trilogin nu kommit till vägs ände – om vi bortser från Hollywoods nyvaknade intresse för The Lisbeth Salander Story.

Hur som helst sätter man punkt med en viss värdighet, detta efter att regissören Daniel Alfredson (med god hjälp av sitt manusförfattarteam) lyckades såsa till det i Flickan som lekte med elden. Filmen där det ursprungligen så intrikata Mysteriet övergick i ett kallhamrat thrillerbygge med massor av logiska brister.
Luftslottet som sprängdes är knappast kärnfysik det heller, men här finns betydligt mera story att tillgå. Och så flyhänt berättat är det att man måste krama de små grå för att inte gå bet på den underliggande svagheten i Larssons thrillerbygge.

Underförstått: tänka sig att en flicksnärta som i början av processen var blott 12 år gammal ska få ett säkerhetspolitiskt skumraskgille på fall. Oproportionerligt var budet, åtminstone sett ur ett dramatiskt perspektiv.

Fast i och för sig är det här med gamla gubbar i slitna kostymer betydligt mera intressant än unga män i läderrock. Som hotbild vill säga. De är inte fysiskt lika starka men de bär på hemligheter och har ett kontaktnät som heter duga. Såsom Hans Alfredson (alias Evert Gullberg), här i en iskall roll med The Boys from Brazil-varning.

Det är Gullberg, en av de konspirerande Säpo-männen, som får för sig att tysta sin gamla skyddsling, ex-KGB-mannen Zalatjenko (Georgi Staykov, ihoplappad men fortsättningsvis lika monstruös). Samtidigt försöker han likvidera strulpetronellan Lisbeth Salander (Noomi Rapace), under största delen av speltiden förpassad till sjukhussängen.

Det oaktat snor hon, Pippi Långstrumps degenererade storasyster, än en gång huvudrollen. Detta med flankstöd av vapendragaren Kalle Blomkvist (Michael Nyqvist) och hans juristsyster (Annika Hallin) som gör sitt allt för att rentvå den omyndigförklarade ovädersflickan. Samtidigt som hon försöker sätta dit sina plågoandar.

Som sagt har Alfredson den yngre nu fått ordning på leden. Det är inte bara det att man här lyckas knyta ihop de lösa trådarna, även i övrigt är slutresultatet mera tillfredsställande än förra gången. Det vill säga dramatiskt mättat.

Visst, blonda jätten Niedermann fortsätter att härja och Kalle Blomkvist ryker ihop med boysen från Balkan, men annars sitter det. Och även om det konspiratoriska korthuset luftslottet rasar ihop lite väl lätt är det ändå lite fascinerande med alla dessa ”Ebbe Carlsson”-typer. Män som kör sitt eget race, stick i stäv med de demokratiska principerna, den social­demokratiska patinan.

En annan sak är ju sen att Stieg Larsson klär av den smutsgrå eminensen med en självklarhet som gör att man nästan börjar tycka synd om karlslokarna. Kanske är det här en ”männens värld”, för att citera James Brown, men nog är det kvinnfolket som spelar första fiol.

På den punkten tillför Annika Hallins försvarsadvokat, sval och skarp och skön, mycket. Och som vanligt kunde man skriva sida upp och sida ner om Noomi Rapaces härjade rollprestation.

Det är så naket så, smärtfyllt och på riktigt, utan tillrättalagda avskedskyssar. Och den krigsmålningen får det mesta att blekna.

Krister Uggeldahl
krister.uggeldahl@kolumbus.fi