Karmela Bélinki

Graffiti i Tel Aviv

Sahlgrens 2009

Den första genomläsningen av denna vackra lilla volym domineras av att den, på grund av textens underhållningsvärde, löper lätt. Man undrar: vad kommer nu? Och stannar inte upp för att fundera särskilt mycket över det lästa, det går med andra ord undan. Det är som att åka tåg, man väntar på nästa vy genom kupéfönstret, på vilka människor som stiger på vid följande uppehåll, på hur det blir att komma fram. Karmela Bélinki har genom sin text och tack vare sin stil lyckats till läsaren överföra en del av den stämning resenären söker i sin verksamhet att resa. Hit hör vidare de korta möten som karaktäriserat de flesta av de "lyckade" resor vi upplevt och som vi, särskilt som unga, sett fram emot och längtat efter; men varför inte också i senare år?

Det är ett speciellt själstillstånd det är fråga om, åtminstone i första hand. En öppenhet för vad och vem som kommer i ens väg, en glad observans med en nyans av "barnet inom oss" och "barnet inför världen". Allt detta bidrar till att den första läsningen av boken blir en nöjsam och givande underhållning. För att skriva en text som blir läst så, måste författarinnan utan ansträngning eller yttre krav på att vara tillbakadragen ha hållit sig i bakgrunden. Det är här en naturlig attityd, som antagligen delvis hänger ihop med yrket.

Bokens innehåll är uppbyggt kring dessa två motiv: många resor, många möten jorden runt. Är inte dessa de två viktigaste vägarna för vår obestämda saknad och vårt omedvetna letande efter, vi vet inte riktigt vad. De blir de två faktorer som i unga år kan bidra till att göra journalistyrket till en "kallelse", särskilt för dem som säger sig vilja ha ett arbete där "man har med människor att göra".

Söka, förlora

 Vi närmar oss här de stämningar, som dyker upp och aktualiseras vid den andra läsningen av Bélinkis bok. Alldeles som det sagts om järnvägsstationer, att det vilar en atmosfär av viss melankoli över dem, är vemodet och sorgen inte långt avlägsna från minnesbilderna av företagna resor och under dem upplevda möten. Vardera uppenbarar för människan hur unika och hur förbi-ilande våra upplevelser och våra liv är. Likaväl som man i resor och möten söker och får något, ofta värdefullt, förlorar man det till stora delar med detsamma. Denna tankegång löper som ett slags osynlig ryggrad genom hela boken och i det perspektivet sett framstår den som djup..

En annan faktor som binder samman vinjetterna i Graffiti i Tel Aviv är författarinnans judiska identitet, även den ett bakgrundselement i fråga om stämningen i vad jag kallat "den andra genomläsningen". Flyktigheten i tillvaron, som av bekanta orsaker för Europas judar blivit ett understruket skäl till att vara flyttnings- och reseberedd, talar också starkt för uppskattning av goda språkkunskaper, liksom för värdering av den egendom man alltid bär med sig: bildning och andligt arv.

Minoritetens återhållsamhet

Det tunga medvetandet om den kroniska europeiska antisemitismen, den som inte ännu fullt ut medvetandegjorts hos ledningen för Helsingfors universitet - här avser jag fallet Israel-Jakob Schur - som var ett genomgående tema i Bélinkis förra bok Det gröna apoteke t är mindre påfallande i Graffiti i Tel Aviv . Frånvarande är det emellertid inte heller här. Fördolt deltar det som en faktor bakom den ställvis tydligt sorgmodiga stämningen och uppenbart synligt blir det i mötet med Auschwitzöverleverskan, den judiska bordellmamman i Antwerpen. Berättelsen om detta slumpartade möte och vad det förmedlar om den "utbildning" den europeiska antisemitismen bestod ett överlevnadsundantag, en judisk flicka på 1940-talet, och hur denna karriär, trots allt, rymmer möjligheten av en pensionärstillvaro i Tel Aviv avslutas, som sig bör, utan kommentarer.

Bland minoritetsmedlemmar över huvud taget, och särskilt bland judar, är det vanligt att man är återhållsam ifråga om hur man upplever sin egen position i en potentiellt kritisk och eventuellt till och med avogt sinnad majoritetsdominerad omgivning. Det är värdefullt att Karmela Bélinki ur denna begripliga tendens utvecklat en uttrycksfull stil som - å andra sidan - präglas av antydningens konst. Liksom det på scenen ofta är pauserna mellan replikerna som blir utrymmen för, och bärare av, det konstnärliga meddelandet, så är stämningen i denna förnämliga bok ett resultat också av vad som ryms mellan vad som skrivits ner. De två huvudelementen reflekterar varandra.

Mikael Enckell

kultur@hbl.fi