Några trodde att de hade hittat den stora kärleken och att Tyskland skulle bli deras nya hemland. Andra flydde Finland av rädsla för att Lappland skulle bli sovjetiskt. Men det stora flertalet ville ut i världen, och år 1944 låg Tyskland närmast drömmen.

– De finska kvinnorna drömde om ett annat liv än det de hade i Lappland. De visste inget om koncentrationslägren utan trodde att Tyskland var ett välfärdsland.

– Chocken var stor när de insåg att de kom till ett land i ruiner, berättar Virpi Suutari.

200 000 tyska soldater var under fortsättningskriget stationerade i Lappland. Efter vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1944 blev de tyska bundsförvanterna fiender och tvingades till reträtt.

Med dem följde några hundra finska kvinnor, och Virpi Suutaris nya film Auf wiedersehen Finnland handlar om dem. Ämnet har aldrig tidigare dokumenterats på film och när Suutari inledde sitt projekt visste hon att det var bråttom. Många av de kvinnor som var med har dött och de som lever är gamla och skröpliga.

Men att traumat skulle vara så stort som det visade sig vara hade Suutari inte begripit.

Kvinna efter kvinna sade nej tack och lade på luren när Suutari ringde, och hon började misströsta.

– Kvinnorna var rädda för att skämma ut sin familj. En del hade blivit förbjudna att berätta om sitt förflutna av sina män, säger Suutari.

Flera av dem Suutari kontaktade hade aktivt hade gjort sig av med sina minnen. De hade förstört fotografier och brev och rivit ut de dagbokssidor som vittnade om Tysklandsresan.

Via brev fick Virpi Suutari till slut kontakt med Terttu som först bara ville anförtro sig åt Suutari men efter övertalning gick med på att uppträda på film. Och Kaisu lät sig bevekas efter att ha blivit förtjust i Suutaris dotter Aino.

Terttu var förälskad i Manfred när hon tog det stora steget att lämna hemmet. Paret kom till Tyskland via Norge men i Hamburg skildes deras vägar.

Medan Kaisu åkte iväg av rädsla för ryssarna. I intervjun beskriver hon hur naiva många av de finska flickorna var. Ändå tycks hon förstå vad som lockade.

– Tyskarna kunde konsten att alltid säga något nätt åt de finska flickorna. De gav ett världsvant och vårdat intryck, berättar Suutari, som har lätt att identifiera sig med de äventyrslystna finska flickor som ville se världen.

– Jag kan väl tänka mig att jag varit en av dem.

Förträngda minnen

En del av de kvinnor Suutari mötte har varit osedvanligt skickliga på att förtränga sina minnen. Bland dem finns kvinnan som berättade att hon inte farit till Tyskland utan emigrerat till Sverige och som detaljerat rapporterade om sin vistelse där. Men i Riksarkivet hittade Virpi Suutari bevisen på att kvinnan var i Tyskland.

För de allra flesta slutade äventyret i Tyskland med att de återvände hem, placerades i karantän i Hangö och blev förhörda av statspolisen vilket för många var den mest traumatiska upplevelsen. Kaisu till exempel tvingades till fler förhör än de andra på grund av sin rädsla för Sovjetunionen som gjorde henne till en suspekt person.

– Flera gånger sade Kaisu att hon inte står ut med att minnas förhörsledaren, berättar Suutari, som under inspelningen fick grubbla på hur mycket hon kunde utsätta sina intervjuobjekt för.

Oälskade barn

De mest hjärtskärande historierna handlar om barnen, de som föddes efter romansen mellan en finsk flicka och en tysk soldat som sjappade, och som tvingades växa upp som faderlösa, oälskade och bespottade.

Ett av dem, Frans, intervjuas i filmen och erkänner att han som barn var rasande på sin mamma för att hon inte lämnade honom på barnhem i Tyskland. I stället placerades han hos sin moster vars man systematiskt agade honom.

– Den moraliska aspekten blir extra stor på tal om barnen som ofta utsattes för besinningslöst våld.

I dag är Frans, i likhet med många andra "tyskungar" på jakt efter sanningen om sitt förflutna men med magert resultat. Fadern är död och hans tyska halvsyster har meddelat att hon inte vill träffa honom.

Virpi Suutari arbetade två år med sin film. Hittade hon en enda historia med lyckligt slut, någon som utvecklades som den finska flickan hade tänkt sig?

– De finns men är sällsynta undantag.

Annika Hällsten

tel 09-1253   232, annika.hallsten@hbl.fi

Auf wiedersehen Finnland visas på Docpoint på Bio Rex fredag 29.1 kl. 17.30. Biopremiär får filmen senare i vår.