TORONTO Stefan Randström har inte varit i Finland på tre år, men har absolut kvar Hangödialekten. Efter den gemensamma talkshowen Randström & Co med Bettina Sågbom, fortsatte Bettina S ensam i rutan medan Stefan flyttade tillbaka till Toronto.

– Här finns en vitalitet, vilja att försöka nya saker, avsaknaden av byråkrati. Toronto är modernt och kunde vara en stad i USA, den stora dikotomin i Nordamerika finns i stället mellan stads- och landsbygd, säger Randström.

Vi träffas kring lunchtid på ett italienskt hak, en fullsatt bistro som spelar ganska hög musik.

– I ärlighetens namn så tycker jag att priserna är lite för höga här, men det är så populärt att de kan hålla precis vilka priser som de vill. Det är ett kiva ställe för människor som kommer utifrån att få en känsla av den här gatan..

Härdad, resvan, pappa

Det har varit jobborsaker som hållit honom och familjen borta från Finland de senaste åren.

– I början, när jag flyttade 1995, brukade vi åka varje år. Men min fru är hemma från Vancouver, och fast det är i Kanada är det en nästan lika lång flygresa som till Finland. Sen när vi blev fyra blev flygbiljetterna jättedyra så vi började åka vartannat år. I fjol somras var det Finlands tur, men det krockade med reseprogrammet för National Geographic - den bästa tiden att fara till Bangladesh och Nepal var just då. Så vi sköt på det ett år till.

Stefan Randström är just nu aktuell med andra säsongen av reseprogrammet Which way to som produceras av National Geographic och har "the Eagar Brothers" i huvudrollen: Steve, Jeff och Chris - tre orakade, lite långhåriga från östra Kanada. Stefan är "field director" - filmar, klättrar i master och vandrar i öknen med kameran.

– Det är en underhållningsserie, inte en informationsserie. Men det kallas ju för "adventure travel". Vi liftade över Anderna, vi seglade med en galateluka-båt upp för Nilen - från Assuan till Luxor. Vi gick på fotvandring på ett berg på en ö utanför Japan, en sån här buddhistisk vandring som tog tio dagar, högt uppe i vilda berg. Vi hade vår olycka i Filippinerna.

Kantrade i Filippinerna

- Vi for till Filippinerna för att dyka med valhajar. Vår båt kantrade på öppet hav, och vi tillbringade 16-18 timmar i vattnet utan livvästar. Vi hade både tur och kämpade hårt, men tappade all utrustning och allt vi hade filmat. Och kaptenen på båten, han tappade förståndet.

Stefan, filmteamet och resten av besättningen klarade sig. På långfredagen plockade en fiskare upp dem och larmade sjöräddningen. Mardrömsnatten har han skrivit om för den stora kanadensiska dagstidningen Globe and Mail, men kunde inte publiceras på grund av försäkringstvister. Här ett litet utdrag:

Men situationen såg inte ljus ut. Vattnet var 27 grader varmt, men det var blåsigt och vågorna var ett hot. Jollen måste hållas, delvis för att inte fly och delvis för att inte smälla i båtens skrov med oförutsedda konsekvenser för något av fartygen. Medan timmarna tickade iväg fick vi mycket kallt i vattnet. Runt midnatt bestämde vi oss för att ta en timme långa skift och hålla jollen med den sovande kaptenen i. Resten av oss kröp upp ovanpå skrovet med diskbänken bakom ryggen som vindskydd, tätt tryckande och kramande varandra för att få kroppsvärme, och sjungande och berättande historier för att hålla humöret uppe. Så klarade vi oss igenom hela natten, med två män i vattnet och fyra ovanpå skrovet, sjungande och svärande.

Och vi sjöng Happy Birthday till Jeff vid tolvslaget, för det var hans 36-årsdag.

Vid någon tidpunkt dök fluorescerande krabbor upp, små glänsande prickar i vattnet som utgav små elektriska stötar när de landade på våra ben. Jag minns att jag tittade ner på dem, i det mörka vattnet, och plötsligt ser jag en stor skugga röra sig snabbt under mig. Jag sa till mig själv att det bara var min fantasi.

Det här programmet verkar ganska extremt?

– Man kan säga att det är extremt på det sättet att vi gör sådant som inte erbjuds som paketresor. Vi söker inte det extrema. Idén bakom serien är att de här tre värdarna reser på sidan om allfärdsvägen. Under resorna träffar de människor och blir bekanta med dem och lever en liten stund som de. Om man försöker hitta någon filosofi är den det att det är resan som är viktig, inte målet. Vi har alltid en destination, i Peru var den att lifta över Anderna och sedan simma i Titicaca sjön. Men det handlar mest om resan och hur man får kontakt med människor fastän man inte har språket gemensamt..

– I år har vi varit i Nicaragua där vi reste omkring med motorcykel och var nere och surfade och klättrade upp för en vulkan i slutet. Sen var vi i marockanska Sahara. Vi åkte Berber-taxi tills vägen tog slut och Sahara började.

Hur ser det ut?

– Vägen. Tar. Slut. Öknen börjar. Och så gick vi därifrån vidare ut i öknen, sen med kameler. Till slut träffade vi ett folk som heter Sahari och bodde med dem. Och där såg vi kanske den största klimatförändringen, riktigt så att mun for på vid gavel. För det första så regnade det, och när du far till Sahara är regnkläder inte det första du tänker på att ta med. En av dagarna blev vi fast i en regnstorm. Människorna som vi reste med sade att det inte har regnat på 50 år här. Och alldeles vid foten av de jättestora sanddynerna växte det stora fält av Arugula - vet du den där salladen. Där gick kamelerna och betade. En ganska märklig syn.

Hur påverkade regnet människorna som bodde där?

– Alla hus är byggda av lera och faller ihop om det regnar så det var ju en orsak till oro.

På väg till Haiti

När vi träffas har Stefan jour för en dokumentär för Röda Korsets katastrofenhet, ännu har de inte filmat något och vi spekulerar i tänkbara scenarior. Han vill få vara hemma med familjen. Det är första gången i Röda Korsets historia som någon har fått rätten att filma och vara med från "get go" - när deras telefon ringer så ringer det hemma hos Randström.

– Sedan mitten av september har vi avvaktat, och hållit koll på tre olika orkanområden i Sydostasien, Sydöstra Afrika och Sydamerika och södra USA. Sen har det varit de här jättestora regnen i Filippinerna, då var det riktigt på vippen att vi skulle fåka iväg för kolera var nära att bryta ut och 250 000 människor var berörda, men de fick det under kontroll. Det finns ingen som kan säga när en jordbävning kommer att hända. Sen har det varit jordbävning på Bora Bora men den var ganska liten.

Och när katastrofen är ett faktum får jag snabbt ett mejl: "Pa vag till Haiti.".

Han har förberett sig för uppdraget med 25 olika sprutor och vaccineringar.

– Vi kommer att se lidande och död, men det är jättesvårt att tänka på det på förhand. Det händer ofta när man far ut på jobb - jag har filmat i operationssalar också - sådana saker som jag själv inte kan se på teve. Men när du filmar är du så fokuserad och det hjälper dig igenom arbetet. Jag hoppas att jag håller huvudet kallt och hjärtat varmt.

Lorna Bartram

nyheter@hbl.fi