Samlarmärken som kom med kaffepaketen var populära i Hans Sundströms barndom på 1950-talet. Oftast handlade det om bilmärken men en gång hade Sundströms mamma köpt en ny kaffesort med ett annorlunda märke.

– Bilden föreställde en nätt flicka och jag frågade mamma vad det var, minns Sundström.

– Det kallas filmstjärna, svarade hon, och jag blev genast tänd.

Fascinationen för stjärnorna förbyttes småningom i intresse för männen bakom filmerna, alltså regissörerna. Hans Sundström var ung när det fanns biografer i vartannat gathörn, också i Esbo. En stor del av sin tid häckade han på biograferna i Köklax, Domsby och Grankulla.

– 1960-talet var en otroligt aktiv period i filmvärlden. Jag brukar säga att jag är ett sladdbarn av den generation Jörn Donner och Aito Mäkinen företräder, den som jobbade på att höja filmens status och lyfta in den i finrummet.

För trettio år sedan efterträdde Hans Sundström Greta Brotherus som filmkritiker vid Hufvudstadsbladet. Under de här decennierna har filmutbudet exploderat, liksom antalet galor.

– För en som hängt med länge känns mycket som hype. Allt görs till sensationer eller pris, beklagar Sundström och påpekar att filmen är den enda konstform som mödolöst kan återvända till sitt förflutna.

– På film kan tåget fortfarande anlända till stationen på samma sätt som under bröderna Lumières tid. Filmen kan alltså behändigt söka sig till säker mark eller ”run for cover” som Alfred Hitchcock uttryckte det.

Utbudet av filmer från Italien och Frankrike har under Hans Sundströms år som kritiker försvunnit i takt med antalet biografer men nya filmländer dyker upp.

– Rumänien som filmland är ett fenomen, liksom Iran. Men jag saknar den stora europeiska, humana filmtraditionen, säger Sundström.

Finsk film är alltjämt både ett skötebarn och ett sorgebarn.

– Utvecklingen inom finsk film har gått i vågor. Just nu har den uppgång som fanns för något år sedan stagnerat men visst finns det uppenbara begåvningar och en generation som försöker förnya filmen.

Vad saknar du i finsk film?

– Intressanta samtidsskildringar. Finsk film gör hela tiden utflykter till det förflutna, krigen bland annat, men Finland av i dag blir hängande.

Hollywood då?

– Man kan bli irriterad men det görs mycket intressant också. Från senare år finns flera framgångsrika hybrider som ligger nära independentfilmer. Jag tror att Sundancefestivalen har ett välgörande inflytande på amerikansk film.

Effektsökeri och schabloner i i skräck- och våldsfilmer tröttar ut kritikern Sundström.

– Ingen förespråkar väl censur längre och ingen vill se fjantiga symboler som fladdrande gardiner och kaffepannor som kokar. Men man behöver inte visa allt våld och all sex, tycker Sundström, som dock sällan blir arg, åtminstone inte som kritiker.

– Snarare händer det att jag blir blaserad och uttråkad.

Annika Hällsten
09-1253 232, annika.hallsten@hbl.fi