Stieg Larsson skrev sin Millennium-trilogi i akt och mening att förtjäna mycket pengar, för att kunna fortsätta ge ut tidskriften Expo, och kanske grunda ett institut som kontinuerligt bevakade intoleranta grupperingar. "Med hjälp av en god ekonomi ville han förändra världen." Detta enligt Kurdo Baksi i Min vän Stieg Larsson (Norstedts). Ett utdrag kunde läsas i DN 17.1.

Hade Larsson fått leva och förverkliga sin plan hade han på sin höjd fått gott rykte bland folk som vill upprätthålla ett aktivt antirasistiskt och antifascistiskt samhälle. Knappast hade han blivit helgonförklarad för tre thrillers utan några litterära kvaliteter, skrivna enkom för att kunna säljas åt så många underhållningslystna läsare som möjligt. Nu gick det så illa att han dog, sambon och släkten grälar om pengarna och världen översvämmas av ännu mera våldsunderhållning; nya upplagor, nya filmer. Och Larsson själv har blivit Sankte Stieg.

Baksi: "[En] sommardag såg den femtonårige Stieg tre vänner våldta en flicka i hans egen ålder. Hennes skrik var ohyggliga, ändå ingrep han inte. Lojaliteten gentemot vännerna var för stark. Han var för ung, för osäker. Ändå var det oundvikligt att han efteråt skulle inse att han hade kunnat ingripa och kanske hindra våldtäkten.

Svårt plågad av skuldkänslor hörde han några dagar senare av sig till flickan. Hon bodde inte långt ifrån honom och han visste vem hon var. När han bad om ursäkt för sin feghet och passivitet svarade hon förbittrad att hon inte godtog hans bortförklaringar. 'Jag kommer aldrig att förlåta dig', sa hon med hårt sammanpressad röst.

Det här var ett av de värsta minnen som Stieg någonsin berättade för mig. Det syntes på honom att flickans röst ännu ekade i honom, även efter att han skrivit tre romaner som handlar om utsatta, kränkta och våldtagna kvinnor.

Förmodligen var det inte heller hans avsikt att bli förlåten. Men om man läser böckerna kan man säkert någonstans ana den avgörande drivkraft som låg bakom dem.

Följaktligen är kvinnorna i hans romaner egensinniga och går sina egna vägar. De slåss! De gör motstånd!" Men hallå där: Att försöka begripa patriarkatets, eller ens våldtäktens, logik med extremt sadistiska seriemördare som analysredskap och exempel är hispigt drama queen-tänkande, inte feminism. De flesta män som hatar kvinnor vill inte hänga upp dem på källarväggar och tortera dem, eller mörda dem eller ens slå dem. Dunsen när en kompetent kvinna slår i glastaket räcker långt för att ge dem kicks.

Och jag skulle inte säga att Jack i Katarina Wennstams nya bok är vidrigare än en seriemördare, men åtminstone är han bra mycket vanligare som övergreppsförövare - och därmed också bra mycket intressantare att försöka dissekera.

"Riktig våldtäkt"

Ännu närmare den luddiga verkligheten, där moraliska beslut måste fattas i gråzonsdunkel, inte under operationssalens lampor, kommer vi om vi läser vad Jenny Diski skriver ( London Review of Books, november 2009) med anledning av att Roman Polanski nu konfronteras med de juridiska konsekvenserna av att han för trettio år sedan som 44-åring valde att ha sex med en 13-åring. Europeiska intellektuella har skyndat till Polanskis försvar, Whoopi Goldberg har hävdat att det han begick inte var en "riktig våldtäkt" ("rape-rape"). Diski kontrar med en egen erfarenhet. Som 14-åring följer hon med en okänd man hem för att hon uppfattar det som bottenlöst pinsamt att han uppvaktar henne på öppen gata, sjunger för henne och, som hennes 14-årssensibilitet tolkar det, skämmer ut henne. Han tvingar henne till sex, våld behövs inte. Han är stor och målmedveten, hon ung och dödligt generad. Känsliga läsare varnas, det här är hjärtskärande och mycket värre än Stieg Larsson:

"Sexet tog obeskrivligt lång tid, mycket lägre än jag trott av det jag läst eller sett på film. [...] Det gjorde också väldigt ont - ja hade inte vetat att det skulle göra det heller. Flera gången skrek jag till av smärta. Jag grät hela tiden och bad honom sluta (jag sa 'please' många gånger). Men jag fruktade inte för mitt liv. Han var inte våldsam; han bara höll på och höll på, upprepade att jag inte var oskuld och struntade i att jag sa att det gjorde ont. Han var inte våldsam. Jag menar att han inte slog mig.

När han hade slutat steg han upp och stängde byxorna. Jag satte mig upp och drog ner kjolen. [...] 'Det gick för dig många gånger', sa han gillade.

Jag hade ingen aning om vad han talade om, jag visste inte vad 'gå' betydde. Jag sa ingenting.

'Du skrek så mycket så du måste verkligen ha njutit.' " Sen vill han att de ska byta telefonnummer, och hon går hem.

Diski har inte mycket till övers för dem som anser att Polanski nu utsätts för justitiemord. Men hon är inte heller feministisk politiskt korrekt: "1961 var det inte självklart att det innebär ett slags andligt mord att bli penetrerad mot sin vilja. Han ingav mig snarare äckel än skam och förkrosselse. Tidsandan var en annan, och det var tur för mig." På filmfestivalen DocPoint visas kommande veckas torsdag Marina Zenovich ' dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired. Där redogörs för bland annat de osannolika juridiska spetsfundigheter som på 70-talet ledde till att Polanski kunde lämna USA efter att ha haft sex med en 13-åring och blivit fast för det. Oberoende av vad man tycker att borde hända honom härnäst måste man kunna välja sida: den självgoda vuxna idioten i sin drömvärld fylld av kåta nymfer, eller en 13-åring som försöker tackla en totalt utflippad situation.

Pia Ingström