Tomi Mäkelä

Fredrik Pacius, kompositör i Finland. Svenska litteratursällskapet i Finland 2009.

De nordiska ländernas historiska och kulturella utveckling måste läsas och förstås i en större europeisk kontext. Under århundraden skedde inom olika kulturområden en omfattande import av teknik och kunnande, idéer och ideologier, moden och beteenden samt även av fysiska personer. Mängder av professionella specialister, äventyrare eller landsfördrivna kallades eller kom på eget bevåg - på vinst och förlust - till de större nordeuropeiska städerna. Köpenhamn, Göteborg, Christiania, Stockholm, S:t Petersburg, Åbo och senare Helsingfors befolkades av arbetssökande eller karriärsugna arkitekter, målare, skulptörer, trädgårdsmästare, skribenter, förläggare, filosofer, dansare, konsthantverkare, skådespelare och musiker. Vissa gör bara kortare visiter, andra förblir här livet ut. Listan på namn skulle kunna göras lång, från filosofen Descartes och arkitekten Rastrelli till kompositören Boieldieu och dirigenten Celibidache. I flera fall upprättas långlivade kulturarbetardynastier.

Utländskt blev inhemskt

Inte minst på musikområdet var importen och den utländska dominansen stundtals så betydande att stora delar av musiklivet av många betraktades som en snarast utländsk angelägenhet. (När den infödde stockholmaren Ludvig Norman på 1850-talet föreslogs till att bli hovkapellmästare i Stockholm var det många som höjde på ögonbrynen.) Det skulle dröja länge – om det ännu har hänt – innan de nordiska länderna blev någorlunda självförsörjande på det musikaliska området. En strävan som i sig kan ses som ett utslag av en merkantilistisk, protektionistisk, senare nationalistisk eller lokalpatriotisk syn, och som till och från stått högt på agendan inom olika politiska kretsar. Ibland har en motsatt syn dominerat. Varför skall man själv producera kultur när man kan importera både billigare och bättre?

Dessa i den inhemska befolkningens ögon säkerligen tämligen exotiska inslag av utländska artister kom från stora delar av södra, västra och centrala Europa, italienare, fransmän, tyskar, tjecker, holländare, belgare, engelsmän och skottar. Här fanns så pass stora inslag av katoliker, reformerta (hugenotter) och judar att de upplysta monarkerna på 1700-talet såg sig tvungna att trots stort motstånd ändra på religionslagstiftningen i liberal riktning för att underlätta bosättningen. Invandrarnas insatser kom att bli helt avgörande för uppbyggnaden av ett kulturliv i Nordeuropa enligt kontinentala modeller, med tidningar, förlag, universitet och konstnärliga högskolor, konserter och teatrar, utställningar och museer. De bidrog ibland även med företeelser som av eftervärlden ofta upplevts som urtypiskt inhemska, som nationalsånger, folkmusikbearbetningar eller den nordiska studentsången.

Åren efter 1830 – ångbåtarnas, passageverkens, industriutställningarnas och järnvägsinvigningarnas tid – verkar det som om hastigheten inom kulturutbytet accelererar. Under dessa år kom en rad nordbor att återvända hemåt, efter studier i tidens musikmetropoler, fyllda av nya estetiska och organisatoriska ideal. Lindblad, Josephson, Gade, Norman, Söderman, Svendsen och Grieg verkade alla för att skapa ett musikliv efter kontinentalt mönster i de nordiska storstäderna. Även en rad invandrande musiker, som Foroni i Stockholm, Smetana och Czapek i Göteborg, gjorde avgörande insatser.

Inte en biografi

Ett synnerligen typiskt exempel på denna kulturimport är den i Hamburg födde Friedrich Pacius (1809–1891). Berättelsen om hur denne violinist, via Stockholm, kom att hamna i Helsingfors, och där på ett avgörande sätt bidrog till stadens och nationens musikliv, behandlas i Tomi Mäkeläs nyutkomna bok Fredrik Pacius, kompositör i Finland. Mäkeläs läsvärda bok behandlar ett antal problemområden inom Paciusforskningen. Boken bygger på och behandlar kultur- och musikhistoriskt värdefulla dokument som brev och dagböcker vilka inte tidigare beaktats av forskningen och som ger en delvis ny bild av Pacius. Centralt i boken är de texter Pacius tonsätter och de förebilder och det ideologiska sammanhang dessa texter kan placeras in i. Även den repertoar för kör och orkester som Pacius framförde i Helsingfors kartläggs i ett kapitel.

En framträdande plats i Mäkeläs studie har det för tiden så aktuella problemet med språk- och nationalitetsfrågan. Pacius var "tysk", vilket var en problematisk identitet, eftersom den språkliga, kulturella, religiösa eller politiska identiteten inte alls alltid sammanföll. Han var född i den självständiga staden Hamburg, bara några hundra meter från den danska gränsen. Först när Pacius dragit sig tillbaks från aktiv verksamhet, blev det tal att staden skulle (tvångs-)anslutas till det nykreerade Tyska riket.

För denne "tysk", som snabbt lärt sig svenska under åren i Stockholm, men inte alls verkar ha lärt sig finska i Helsingfors, uppstod eventuellt (postuma?) problem. I Helsingfors, liksom i de flesta städer i Centraleuropa, talade man ett annat språk inne i staden än ute på den omgivande landsbygden. I västra Centraleuropa var tyska stadsspråk, medan polska och jiddisch var stadsspråk längre österut. En svaghet med Mäkeläs bok är att han gör så få jämförelser med liknande fenomen (eller musikpersonligheter) i andra städer. Tysken Haeffner och den konverterade juden Josephson i Uppsala hade snarlika tjänster som Pacius, medan det fanns gott om tyskspråkiga musiker i Tallinn och Riga (inte bara Wagner), liksom polskspråkiga musiker i Vilnius.

Några ord om vad Mäkeläs bok inte är: Det är inte en heltäckande biografi, som berättar om hans liv, familj, inkomster, boende och så vidare. En sådan måste man nog nästan ha läst innan för att få fullt utbyte av denna skrift. Det är inte heller en redogörelse för hans verksamhet, annat än punktvis. Hur hans dagliga eller årliga verksamhet såg ut, eller vad hans insatser för Helsingfors musikliv egentligen innebar, framgår inte. Pacius kompositioner presenteras inte på något överblickbart eller systematiskt sätt. Någon verkförteckning bifogas inte, och försök till att analysera hans tonspråk, form, harmonik och så vidare liksom notexempel, saknas. En stor del av boken (cirka 80 av 230 textsidor) består av oöversatta tyska sångtexter. Eftersom dessa texter bara helt kort kommenteras, kunde de flesta nog ha utgått. (Kan man tyska så finns de antagligen med i den tyska originalutgåvan av boken.) Man tycker sig bakom bokens upplägg ana ett antal (ofta mycket intressanta) föredrag hållna på diverse konferenser, som slagits samman till en bok, snare än en helgjuten monografi. Boken är i sig en metakommentar till sitt innehåll: en finsk finskspråkig musikforskare skriver en bok på tyska som översätts till svenska och publiceras i Helsingfors.

Owe Anders

kultur@hbl.fi

Skribenten är docent i musikvetenskap vid Stockholms universitet och högskolelektor vid Stockholms musikpedagogiska institut.