Valentin Silvestrov: Symfonier 4 & 5.

Sinfonia Lahti under Jukka-Pekka Saraste. BIS-1703.

"All annan modern musik känns vid sidan av den här fullkomligt obetydlig ... En mer kolossal visionär finns inte inom den nya musiken; alla andra tonsättare förefaller bara leka med samma klossar, som de hittat i en trälåda under föregångarens säng och placerat i ny ordning."

Seppo Heikinheimo uttrycker sig i sina memoarer Mätämunan muistelmat sedvanligt tillspetsat, men det går inte att ta miste på den genui-na kärlek han hyser inför Valentin Silvestrovs musik. I en av sina sista recensioner förklarar han att han tröttnat på musiken och att det bara är Bach, vissa Brucknersymfonier och Silvestrovs Femte symfoni han över huvud taget mera orkar bry sig om.

Att det är just Silvestrovs Femma han, vid självmordets brant, förmår ta till sig är inte direkt förvånande. Det finns något i den här samtidigt relativt konventionella och hisnande visionära musiken som tycks öppna närmast kosmiska perspektiv och, antagligen just därför, framstår som oerhört tröstande. Som ett löfte om ett paradis som, kanske, ändå inte gått förlorat.

Världsfrånvänd coda

Ukrainaren Valentin Silvestrov (f. 1937) övergav, liksom sovjetiska kolleger som bl.a. Schnittke och Pärt , på 70-talet de modernistiska formlerna till förmån för ett mera kommunikativt, tonalt baserat polystilistiskt uttryckssätt och Femte symfonin (1982) kom ett drygt decennium efter sin tillkomst att bli Silvestrovs signatur i väst.

Fenomenet kan ställas jämsides med den kultstatus polacken Goreckis Tredje symfoni fick vid ungefär samma tid, men Silvestrovsymfonin är motivmässigt rikare, känslomässigt mer mångfasetterad och mer genuint symfonisk till uppläggningen.

Silvestrovs känsla för harmoni och kolorit är osviklig och den ensatsiga storformen strävar målmedvetet bort från inledningens envist återkommande urexplosion, samlar under resans gång på sig alltmer melodiskt stoff - bl.a. reminiscenser av Adagiettot ur Mahlers Femma och tidiga ryska 1800-talsromanser - och utmynnar i en världsfrånvänd coda, oändligt utdragen och oändligt skön.

Den stora cloun är symfonins idémässiga positionsbestämning, dess relation till såväl själva genren som musikhistorien överlag. Silvestrov kallar verket för en "postsymfoni"; de facto skriven efter genrens, liksom det romantiska skönhetsidealets, död och därför, likt en enorm lins, reflekterande, registrerande och ekande dess mot slutet alltmer avlägset ljudande minne.

Ett slags sublimering av den västerländska civilisationens - eller åtminstone modernismens - undergång, om man så vill, ett postludium till den tonala musiken eller så bara ett stycke rasande välskrivet, raffinerat klingande och genuint gripande musik.

Naturlig symfonisk andning

Den högexpressiva Fjärde symfonin för brass och stråkar (1976), som i sin tur kunde sägas fungera som ett preludium till femman, är betydligt koncisare i form och uttryck men uppvisar i övrigt samma emotionella spännvid inom ramen för en kreativt designad dramaturgi.

Jukka-Pekka Saraste , som nu skivdebuterar med Sinfonia Lahti , är i Femte symfonin sex minuter snabbare än David Robertson på hans berömda 1990-talsinspelning, utan att den symfoniska andningen för den skull någonsin känns det minsta pressad.

Lahtismusikerna spelar på den absoluta toppen av sin förmåga och BIS-soundet är, hur annars, i demonstrationsklassen. Varmt, naturligt och med behövlig rymd kring sig.

Mats Liljeroos

kultur@hbl.fi