En finne, en svensk och en norrman

av Riikka Pelkonen med ensemble. Regi och dramaturgi: Riikka Pelkonen. Scenografi och kostymering: Ruska Schönberg. Ljus- och ljudplanering: Antti Helminen. På scenen: Antti Kaarlela, Lene Storgaard, My Lindblad. Arctic Reach Ensemble, premiär vid Universum 15.1.

På golvet i Universums forna kyrksal slingrar sig tre nordiska scenkonstnärer i en organisk massa. Genom att sakta rulla från en höft till en annan skjuter de fram varandra, och drar varandra med sig. Den nya nordiska teatergruppens första föreställning är en fysisk, organisk analys av nordiska stereotyper och klichéer.

Gruppen har under Riikka Pelkonens ledning arbetat fram en föreställning genom tillämpningen av två populära spelmetoder. Tadashi Suzukis metod förstärker kroppsmedvetenheten, medan Viewpoint-tekniken betonar skådespelarens spontanitet och intuition i samspel med andra. Jag får ändå en känsla av att man inte helt och hållet haft tid att hitta den dramaturgiska balansen mellan de fysiska övningarna, den slutliga koreografin och de tematiska idéerna.

För trots det abstrakta kroppsspråket vill gruppen, liksom Viirus/Nya Rampen och Kristian Smeds föregående år, göra komedi om kulturella stereotyper. De tre konstnärerna alternerar i rollen som den nyzeeländske dokumentärfilmaren Richard Oswald Knowles, strandsatt i Norden för att studera de nordiska stammarnas sanna karaktär.

Norden är i Arctic Reach Ensembles läsning av modern neurologi ett enda medvetande, ett cerebrum och en organisk enhet som föder fram fyra folk med skiftande karaktär. Knowles dricker sig redlös med finnen, blir sexuellt utnyttjad av dansken och görs salongsmässig av svensken. Men dokumentalisten som endast ser stereotyper lär sig inget annat på sin resa, än att säga perkele, yeehaw! och goddag.

Det är svårt att göra innehållsrik teater utifrån utnötta schabloner. I vilken mån styrker man publikens fördomar medhårs i stället för att bearbeta dem? Gruppen arbetar visserligen med igenkännliga klichéer som jag inte längre orkar skratta åt, men de söker också försoning. De tre scenkonstnärerna talar alternerat finska, svenska och danska genom att av och an hoppa från den egna nationaliteten till de andra. Man har också diskuterat fördomar med människor runtnom i Norden, men ljuddesignern Antti Helminen låter lyckligtvis de inspelade intervjuerna brusa i bakgrunden, utan att ge desto större rum åt åsikterna.

Mot slutet av vår upptäcktsfärd visar det sig att de nationella maskerna – den stoiska, den präktiga och den gladlynta – döljer sorg, ångest och ensamhet i dagens nordiska välfärdssamhälle.

Linnea Stara

kultur@hbl.fi