Bunden
Text: Tomas Jansson. Regi: Piotr Cholodzinski. Scenografi: Hanna Käyhkö. I rollerna Mikael Andersson, Henrik Heselius och Marc Svahnström.

Det ska genast sägas att Svenska Teaterns satsning på nyskriven finlandssvensk dramatik inte kommer en dag för tidigt. Ska man kunna behandla angelägna frågor som verkligen landar här och nu så måste man också ge författare som verkar här och nu chansen att skriva.

Och det råder inget tvivel om att Tomas Janssons nyskrivna Bunden – som vuxit fram på finlandssvenska Labbet – behandlar akuta frågor. Det kan man få bekräftat genom att öppna tidningen vilken dag som helst. Eller helt enkelt se sig omkring: ungdomar far hela tiden illa, de knarkar ihjäl sig, svälter sig, skär sig och tar sina liv. Det helvete som drabbar familjen i den här pjäsen är ett högst verkligt helvete, och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras.

Men ett angeläget ämne resulterar inte automatiskt i angelägen teater. Eller ska vi säga så här: det blir lätt bruksteater – Bunden är en typ av pjäs som man borde kunna ta ut till gymnasier och följa upp med paneldebatter. Men som teaterupplevelse stryker den för mycket medhårs, bekräftar en sanning i stället för att utmana den. Sen finns det också ett alldeles uppenbart dramaturgiskt problem med att skildra en tonåring som fastnar i missbruk: man vet redan från första minuten exakt vartåt det är på väg.

Mycket musik

Vi har en avskalad scenografi, snyggt ljussatt och stram – figurerna rör sig på djupet, ibland påtagligt nära oss, ibland långt borta, som i de scener där Marc Svahnström får spela rollen som den hjälplösa myndighetspersonen: läkaren, socialarbetaren, den som ”bara gör sitt jobb”. Vi har en pappa (Mikael Andersson) som märker att hans son (Henrik Heselius) blir allt mer distanserad.

Först är tecknen små, de klassiska: sonen kommer hem lite för sent, han låser in sig på sitt rum, påstår att han inte har några läxor, knäpper lite inbundet på sin gitarr, orkar inte stiga upp på morgonen. Jag påminns om en sån där broschyr som delades ut till föräldrarna i högstadiet: ”hur vet Du om Ditt barn knarkar?”, där man helt enkelt räknar upp alla kännetecken för vanligt pubertalt beteende.

Men så småningom händer det saker. Kroppsspråket blir annorlunda, blicken flackar, nätterna blir långa och kommunikationen mellan far och son upphör. Pappan försöker sitt bästa, men hittar aldrig en ingång. Samtidigt får vi veta: ”Om pappa bara ställer rätt fråga så berättar jag precis allt.”

Kommer ni ihåg Danny Boyles ikoniska nittiotalsfilm Trainspotting? Också här shufflar regissören Piotr Cholodzinski fram till Iggy Pops Lust for life när det ska väljas ett soundtrack till det långsamma nedstigandet i knarkträsket. Bunden använder sig av musik på samma sätt som amerikanska ungdomsserier sedan 20 år tillbaka – när orden tar slut markerar man en stämning med en poplåt i stället. Det funkar ibland, men U2:s With or Without You känns sliten i sammanhanget, och när Marilyn Manson används för att illustrera en amfetaminrush rör vi oss farligt nära en klichéuppfattning om ”hur det känns att knarka”.

Det jag minns av Trainspotting och Irvine Welshs roman var de nattsvarta provokationerna, att man filtrerade storyn genom ett tobaksgult, illastinkande filter där knarkandet i någon mån också romantiserades. Och råheten: ett spädbarn som dör av undernäring för att föräldrarna är för upptagna med att trycka heroinsprutor i armarna, ungdomar som rånar sina egna släktingar, gängvåld.

Tomas Janssons text är ofta välskriven, genomarbetad prosa, och han har absolut en autentisk känsla för de här personerna. Också skådespelararbetet är genomgående habilt, och speciellt Heselius gör en stark insats som knyckig missbrukare. Här finns en fin scen där pappan söker upp sonens lärare och försöker diskutera. Det blir en avgrundslik klyfta mellan de båda rollfigurerna: den ena tänker bara på semestern, den andra hoppas att hans barn ska leva ännu nästa vecka.

Men någonstans känns det nästan som att hjärtat är för mycket på rätt plats. Vi vet redan innan vi kliver in i salongen att det här är ett allvarligt ämne. Det hade inte behövt vara en fullt så allvarlig pjäs.

Philip Teir
philip.teir@hbl.fi