Tysklands kulturella ödeläggelse började långt före bombningarna som lade Berlin, Nürnberg och Dresden i ruiner. I Essen, Ruhrområdets hjärta, som förstördes till 90 procent, främst för att det hyste Krupps vapensmedjor, var det nazisterna själva som inledde förstörelsen redan 1937.

Där gav man sig på flaggskeppet i Essens kulturliv, konstmuseet Folkwang, och rev ner dess mest betydelsefulla verk som Entartete Kunst , alltså urartad konst. Museet hade grundats 1902 i Hagen, också det en stad i Ruhr, av den förmögne skönanden Karl Ernst Osthaus . Hans lidelse var moderna målare som Cézanne, van Gogh, Kokoschka, Marc och Nolde, och hans starka kassa och öga för vad som var bra gjorde Folkwang till det viktigaste museet för modern konst i Tyskland. Namnet hade han hämtat från Eddan, där Folkwang är namnet på den sal där gudinnan Freja tar emot fallna kämpar.

Då Osthaus dog 1921, bara 46 år gammal, hade staden Hagen inte råd att köpa ut hans släktingar, utan samlingarna förvärvades av Essen, som byggde ett nytt hem åt dem. Det kallades i december 1932 av den förtjuste konsthistorikern och medgrundaren av Museum of Modern Art i New York, Paul J. Sachs, för "världens vackraste museum". Det hade inretts av bl.a. Ernst Ludwig Kirchner , en av de främsta expressionistiska målarna, även utbildad som arkitekt . Men äran blev kortvarig: redan 1933 tillsattes en nazistisk museichef, greve Karl von Baudissin , som inte bara var medlem i partiet, utan också i Himmlers SS. Han satte 1 400 av museets verk i "karantän" som exempel på Entartete Kunst för att 1937 ta dem i beslag och föra bort dem från museet.

Eftersom Folkwang hade en så betydande samling av modern konst, förlorade det fler verk än något annat tyskt museum under den nazistiska utrensningen. I hela landet togs 16 000 verk, de flesta expressionistiska, i beslag. Av dem brändes 4 000 i Berlin, men det allra mesta, därav det som nazisterna insåg var värdefullt, fördes till en depå i Berlin. Hösten 1938 fick fyra konsthandlare där i uppdrag att sälja verken utomlands mot hårdvaluta. Trots det gick en del förbjudna verk till samlare i Tyskland, så t ex ett och annat av Emil Nolde.

Själva museet förstördes i bombräder 1944-45 men byggdes upp igen efter kriget. Bara ett fåtal verk hade övervintrat eller kunnat köpas tillbaka. De flesta som beslagtagits tog vägen över Atlanten och hamnade först hos handlare och samlare i New York för att sedan spridas ut över den på europeiska mästerverk hungriga kontinenten. Under resans gång har deras värde mångdubblats, och deras öden är minst sagt fängslande. Men i vår återsamlas en del av syskonskaran i Essen, dryga 70 år efter von Baudissins nidingsdåd. Det sker med en utställning i det nya Folkwangmuseet som öppnas i mars efter en stor tillbyggnad, signerad av den brittiske arkitekten David Chipperfield.

Konstodysséer De bortrövade verkens odysseer under mer än sju decennier är labyrintartade och fascinerande. Emil Nolde, som Osthaus uppskattade kanske mer än någon annan konstnär, fick sina verk utställda på en "straffutställning" i München 1937 tillsammans med andra beslagtagna verk. Med två miljoner besökare blev den en av de mest sedda i Tyskland någonsin. Noldes Stilleben med träfigur köptes av en till New York utvandrad judisk konsthandlare, och kunde köpas tillbaka till Essen 1993, efter ett drygt halvsekel i exil. Flera andra av hans verk övervintrade i Tyskland, sedan de köpts av tyska samlare - Tod der Maria von Ägypten kunde köpas tillbaka redan 1949.

En av handlarna i Berlin som fått i uppdrag att sälja beslagtagna verk, Böhmer, låg på dem tills han begick självmord när Röda armén närmade sig staden 1945. Han överlät dem dessförinnan till sin svägerska, som 1946 fick över dem till Västtyskland, och där kunde bjuda ut dem till köpintresserade.

Också Hermann Göring lade sig till med beslagtagna verk: exempelvis Stenbrottet i Bibémus av Cézanne, som han köpte tillsammans med 13 andra målningar för en klumpsumma på 165 000 Reichsmark. Dessutom kom han över verk av van Gogh, Edvard Munch och Franz Marc , dock ej från Folkwang.

Lagligt

Rent juridiskt kom beslagen till på laglig väg, och de som köpt dem under resans gång får i dag anses som rättmätiga ägare. Köpare och säljare som tjänat på den flerfaldiga värdestegringen kan knappast göra annat än skratta hela vägen till banken.

Men utan tvekan är det en lysande samling som kommer "hem" till Folkwang i mars - om än bara för fyra månader. Några få exempel: av Henri Matisse kommer La Berge - (stranden) - från Basel, av Marc Chagall Purim från Philadelphia, av Giorgio de Chirico Självporträtt som målare från Winterthur, av André Derain Salinerna vid Martigues från Libanon, av Oskar Kokoschka Hertiginnan Victoria de Montesquiou-Fezensac från Cincinnati och av Ernst Ludwig Kirchner Landskap med blå klippor och vattenfall från Davos.

Den bild som får vara ledmotiv för hela denna utställning, spännande som en detektivhistoria, eller varför inte rövarroman, är den som pryder katalogens omslag: Betande hästar av Franz Marc.

Marc, som föddes 1880 i München, är en av de högst skattade tyska expressionisterna. Han lämnade en mängd verk efter sig, i huvudsak djurbilder, trots att han dog bara 36 år gammal vid Verdun i första världskriget. Han studerade först filosofi, och var en av grundarna av gruppen "Der Blaue Reiter".

Betande hästar målade han i flera versioner, varav en nyligen såldes för 16 miljoner euro. Målningen var sinnebilden för Folkwang, ansåg Heinz Köhn , en gång chef för museet: " Varje gång man gick in i den långa huvudsalen och såg den, exakt i blickpunkten, blev man överväldigad". Och från den 20 mars till 25 juli 2010 har vi än en gång möjlighet att bli överväldigade av de röda betande hästarna, som hänger i Harvard Art Museum, Busch - Reisinger Museum. Målningen har utlovats som gåva till Folkwang av en anonym donator.

Nils-Erik Ekstrand

kultur@hbl.fi