The Bad Lieutenant:
Port of Call New Orleans
Tennispalatset 10
Regi: Werner Herzog. Manus: William Finkelstein. Foto: Peter Zeitinger. Musik: Mark Isham. I rollerna: Nicolas Cage, Val Kilmer, Eva Mendes, Brad Dourif, Tom Bower, Jennifer Coolidge, Xzibit, Denzel Whitaker.

Trots titeln har den ändå inte alltför mycket gemensamt med Abel Ferraras kultprodukt från 1992, en film som Herzog hävdar att han inte ens sett.

Men nu som då gäller det en förtappad, knarkmissbrukande och genomkorrumperad polis. I Ferraras film var Harvey Keitel patetiskt medveten om det bottenlösa träsk han befann sig i, hans drama fick shakespeareska dimensioner. I Herzogs film är Nicolas Cage visserligen samma andas barn men hans riddare av den sorgliga skepnaden frammanar även skratt och svart humor. En surrealistisk blandning av Richard III och Don Quijote.
Miljön är ett post-Katrina New Orleans, alltså efter den stora orkanen. Den suggestiva stämningen etableras genast med de första bilderna av en simmande, farligt giftig mockasin­orm i det vattenfyllda kaoset. Senare dyker andra reptiler, verkliga eller imaginära, upp när huvudpersonens drogade delirium tilltar.

Han är Terence McDonagh (Cage), en ambitiös polis som i samband med orkanen utför en räddningsoperation och belönas med en bragdmedalj. I samma veva skadar han ryggen och ordineras medicinering mot smärtorna. Det leder snart till starkare droger som han behändigt beslagtar under sina tjänsteräder. Pliktskyldigt försöker han lösa ett ruskigt mordfall med en ihjälskjuten invandrarfamilj, där spåren leder till droghandeln, men samtidigt är han besatt av sina privata böjelser och skrider utan skrupler till verket. Sin drogade tillvaro delar han ofta med Frankie (Eva Mendes), flickvännen som är lyxprostituerad och med hjärta av guld. Saftiga är många bifigurer och många scener. Som när huvudpersonen inte drar sig för att trakassera ett par äldre damer.

En polis och hans infernokris! För det tycks allting vara bäddat när McDonagh hamnar i ”bayouns” allt mörkare och grumligare vatten. Men nu skruvar Herzog till det i en märklig spiralrörelse som slutligen leder uppåt, kanske med lite hjälp av vad man kunde kalla en ”deus ex machina”. I vilket fall som helst är konstellationen Herzog-Cage en stor kreativ triumf. Klaus Kinski har fått en värdig efterträdare också om Cage står för ett lite annat kynne. Tankarna kan gå till de herzogska flodresorna med en manisk skeppare ombord. Denna gång som i Fitzcarraldo som passerar nattens mörker och kommer ut ur det.

Nu är ju Herzog ändå en så pass seriös regissör att han trots ämnet aldrig frossar i dubiöst filmvåld även om han bjuder på en nog så starkt kryddad anrättning från det kreolska köket. Med många smaskiga ingredienser som i en jambalaya.

Hans Sundström
kultur@hbl.fi