Orhan Pamuk

Oskuldens museum Övers. Mats Müllern Norstedts 2009

Det första ord jag tänker på när jag skall beskriva hur det är att läsa Orhan Pamuks senaste roman Oskuldens museum är "plågsamt". Inte för att boken skulle vara dålig, utan för att det är en plåga att ta del av det som beskrivs i den. Och tar del gör man verkligen när man ger sig texten i våld, låter sig föras in i den här intensivt subjektiva världen av känsla, känsla och känsla.

Under vargtimmens läsning börjar avlagringar i mitt eget förflutna på ett rent oroväckande sätt glida upp ur glömska och förträngning för att svara på Pamuks ihärdiga åkallan av allt älskat och ohjälpligt förlorat. Ett annat ord för att beskriva läsupplevelsen skulle alltså vara "regressivt". Förskräckt lägger jag boken ifrån mig för att sova.

Men jag fortsätter att läsa på dagtid.

Väska och linjal

Den yttre handlingen i korthet:

Året är 1975. Kemal, berättaren, är en välbärgad affärsman i trettioårsåldern, som står i beråd att gifta sig med den sympatiska, vackra och kärleksfulla Sibel. De har ibland sex på hans kontor, eftersom han har studerat i USA, hon i Frankrike och båda därmed är pliktskyldigt moderna turkar. På tröskeln till förlovningen med Sibel träffar han en fattig släkting, den vackra 18-åriga Füsun som säljer kopior av franska lyxhandväskor i en boutique i den mondäna stadsdelen Nisantasi. Kemal lovar hjälpa henne med matematiken inför inträdesprovet till universitet. Efter första lektionen ligger de med varandra. Kemal blir hopplöst och passionerat förälskad, de inleder ett förhållande. Samtidigt framskrider arrangemangen kring hans och Sibels förlovning, för att kulminera i en magnifik – och minutiöst beskriven – fest på Hotel Hilton, där tidens välbärgade Istanbulbor tycker om att iscensätta sin modernitet.

Sen går det bara neråt. Füsun försvinner, Kemal suktar och sörjer. På eftermiddagarna ligger han mellan kärleksbäddens solkiga lakan och suger på en linjal som berörts av Füsuns fingrar. Han drabbas av impotens i förhållandet med Sibel, dricker som en svamp, förlorar Sibel, återfinner Füsun som gift sig med Feridun, en ung man i filmbranschen. Det unga paret bor hemma hos Füsuns föräldrar, Kemal börjar besöka familjen som omhuldar och utnyttjar honom – han träder in som finansiär för Feriduns filmprojekt. Åren går.

Passion och klibb

Passionens fuktiga hetta blir fadd klibbighet. Kemal plockar på sig minnen av Füsun, små triviala föremål från hennes vardag – ett örhänge, en tesked – tills samlandets logik övergår i kleptomani och skam. Och samtidigt surnar det sena 1970-talets simulering av frigjordhet, modernitet och mångpartiväsen i den turkiska republiken mot katastrof:

"1978 exploderade bomberna också i vårt kvarter om kvällarna. Gatorna ner mot Tophane och Karaköy kontrollerades av nationalister och extremister, och enligt tidningarna var det åtskilliga lönnmord som planerades på kaféerna i dessa kvarter. På de krokiga, kullerstensbelagda gatorna ovanför Çukurcumabacken mot Cihangir huserade tjänstemän, arbetare och studenter som sympatiserade med kurder, aleviter eller olika vänstergrupper. De var mycket skjutglada." Hos Füsuns familj upplever Kemal att han är "i trygghet hemma". Hans liv blir en symbiossökande mamma-pappa-barn-lek där den erotiska besattheten kollapsar i en klängig barntillvaro med oklara gränser. Flera gångar i veckan äter han middag hos Füsun, hennes man och föräldrar, och han får allt svårare att slita sig därifrån på kvällen. Separationsångestens pinsamhet, liksom Kemals andra hopplösa beteenden, beskrivs i vällustiga detaljer. Räddningen blir militärkuppen den 12 september 1980, då utegångsförbud efter klockan 22 utfärdas. Några minuter före denna bokstavliga deadline sliter han sig ur soffan och körs i racerfart hem av sin rika familjs privatchaufför.

Rivjärn och paranoia

Kemals berättarstämma är genomgående allvarlig, hans tilltal pockande och hans omsorg om detaljen pedantisk. Läsaren invigs på 555 sidor i allt från kyssandets ljuva blöthet till societetsskvaller och branschsnacket i Istanbuls blomstrande filmindustri. Mitt humör växlar under det långa läsförloppet mellan djup gripenhet, förvånad leda och hysterisk munterhet, som när Kemal knyckt ett rivjärn av Füsuns mamma och en militärpatrull som genomsöker hans bil hotar att beslagta det med motiveringen att det är ett förbjudet hugg- och stickvapen:

"Ett ögonblick kände jag att jag inte kunde säga att det var ett rivjärn. Jag misstänkte att de då skulle förstå att jag haft ett förhållande med Füsun, att jag under flera års tid besökt en gift kvinna och hennes familj fyra fem gånger i veckan, de skulle inse vilken pinsam och hopplös situation jag befann mig i och vilken misslyckad människa jag var."

Stråk av privat och politisk förvirring tvinnas ihop. Kemals berättarstämma drar läsaren med sig i en tilltagande underlighet. Romanen är en kärleks- och sjukdomhistoria, en psykologisk thriller och tragedi, en subtil och komisk sedeskildring, en skarp analys av en låtsasmodern kulturs skenheliga sexualmoral. Som i många tidigare romaner, men än en gång på ett nytt sätt, skriver Pamuk en högst personlig anamnes av ett samhälle i undantagstillstånd, av Turkiets förvirring på gränsen mellan traditon, modernitet och uppfunnen tradition.

Esperanto och modersmål

Placerar man in Oskuldens museum i Pamuks hela produktion kan man konstatera att han nu lyckas med det han försökte göra när han för tre decennier sedan debuterade med romanen Herr Cevdet och hans söner – nämligen att skriva sin egen konstiga version av Thomas Manns Buddenbrooks. Nu finns alla hårspännen, porslinshundar och cigarettfimpar (4 213 stycken, Kemal har räknat och etiketterat dem) på plats i en överdådig uppvisning av individuella liv som sprattlar i civilisationens skyddsnät, skräckslagna för förändringens malande sopkvarn.

Adam Shatz påstår i sin recension av Oskuldens museum i London Review of Books att Pamuk skriver på den europeiska romanens esperanto. Det låter lite förklenande, för varför skulle inte en turkisk författare kunna ha den europeiska romanen som sitt sanna modersmål, och i rakt nedstigande led stamma från Proust, Nabokov, Mann? Eller var de också esperantister? Det låter inte heller rätt i mina öron. Jag vill nämligen inte fly från min initialläsnings genans. Den romankonst som för mig är stor och berörande är inte skriven på esperanto eller något annat planspråk, utan på hjärtats modersmål.

Och Oskuldens museum är gripande på riktigt. I den mån den är metalitterär och postmodernt alluderande, så matchas detta av att psyket – jagets rådd av känslor, intellekt och tics – också har sina metafunktioner och sin ironi. När Kemals historia lider mot sitt slut har hans samlande återtagit ett sken av respektabilitet, så som välbeställda människors underligheter ibland kan göra. Han reser världen runt för att hitta förebilder för det "Oskuldens museum" han tänker upprätta till sin kärleks minne. Han grubblar över de skador som människor försöker läka genom att hänge sig åt samlandet, "en besvikelse, en djup smärta eller ett sår i själen som det är svårt att tala om", och på hur "tingens poesi [kan] bli ett hem för tingen".

Poesi, mening, berättelse – den som hittar det hemmet för allt livets krafs, kan kanske till slut trots alla förluster och olyckor säga som Kemal: "Alla ska veta att jag levt ett lyckligt liv."

Pia Ingström

pia.ingstrom@hbl.fi