Juha Siltala
Sisällissodan psykohistoria
Otava 2009

Det ligger en paradox i inbördeskriget i Finland. Det bröt ut när dörren till sociala, politiska och ekonomiska reformer redan var öppen. Det reformprogram maktlagen skisserade liknade ett välfärdsprogram med garantier för politiska rättigheter och nyfördelning av resurser och ägoförhållanden. Men någonstans fallerade beslutsfattandet och det finländska samhället råkade i ett värdetomrum där det fattades beslut utifrån en förhoppning om att sakerna på något vis ska ordna sig. Den moraliska basen och kontrollmekanismerna kollapsade, och situationen började följa sin egen logik som kan beskrivas som att falla framåt.

Visst fanns så att säga objektiva orsaker till att situationen tillspetsades. Arbetarnas köpkraft hade 1917 fallit med en tredjedel trots att industrins produktivitet ökat, vilket ledde till att det var de mest produktiva branschernas arbetare som började organisera sig i väpnade grupper. Förhållandet mellan arbetsinkomster och konjunktur- och kapitalvins­ter hade blivit outhärdligt skevt, ett förhållande som förvärrades av livsmedelsbristen och spekulationshandeln med livsmedel. Inom agrarsamhället kringskars småbrukarnas möjligheter att livnära sig allt mer. Och så fanns naturligtvis behovet att frigöra sig från Ryssland och jaga ut de ryska soldaterna.

Projektiva speglingar

Vad historikern Juha Siltala gör till föremål för sin betraktelse är ändå inte orsakerna till inbördeskriget eller händelseförloppet i det. Det är själva matrisen eller metanivån för detta krig Siltala undersöker, närmare bestämt hur det följde den socialpsykologiska uppdelningen i ”vi människor och de undermänni­skor”, och hur våldet fick en transgressiv, självändamålsenlig karaktär som totaliserades till en realitet med egna lagar utan att någon skulle ha valt den.

”De två sidorna skapade varandra genom projektiva speglingar, i vilka de speglade sedan trotsigt identifierade sig. Borgarna framställdes som stormagade blodsugare, medan socialisterna sågs som barn som trotsar fakta, som ville äta utan att arbeta och leka med de vuxnas saker utan att ha den nödvändiga kompetensen”, skriver Siltala (min övers.).

I projektionerna framställdes motparten, som inte i någotdera fallet utgjorde en enhetlig grupp, i termer av girighet och lössläppt sexualitet, som någon som bryter ned den nationella kroppen och den uppoffrande självdisciplinen. Från båda sidor skapades en projektion som hade sina likheter med judens gestalt i Centraleuropa: de rödas uppfattning av borgaren motsvarade bilden av juden som det grymtande kapitalistsvinet medan de vitas uppfattning av de röda liknade den rasistiska bilden av judar som en formlös massa som väcker äckel.

Från hat till teknik

Det mentala landskapet bestod av en paranoid-schizoid uppdelning i ett rent vi kontra smutsiga icke-människor som sprider farsoter. Den psykiska uppspjälkningen möjliggjorde en rening som i sina väsentliga drag motsvarade etnisk rensning; en rening som man inte öppet kunde erkänna utan att i andras ögon hamna på fiendens nivå. Om borgaren i de rödas ögon var slaktare och liktydig med det ondas princip blev de röda till slut i de vitas ögon så utdefinierade ur mänskligheten att inte ens krigets lagar gällde dem. I det totala krig som av segrarna sågs som ett krig mot terrorismen och som fortsatte med arkebuseringar utan rättegång ännu efter att kriget var slut, fanns inget subjekt som utfärdade domarna – straffet var bara en naturlig följd av de rödas brottslighet.

”När demoniseringen var färdig och fienden förvandlats till enbart ett hinder som ska röjas ur vägen, kunde hatet träda åt sidan för den tekniska behandlingen”, skriver Siltala. Just så brukar Förintelsen beskrivas, och även om det i den rätt amatörmässiga krigföringen i inbördeskrigets Finland inte fanns något maskineri som kunde likna nazisternas apparat går samma socialpsykologiska mönster att skönja.

Alltid finns det någon som genomskådar kollektivets mentala struktur. Svartås godsherre Hjalmar Linder utmanade den övriga överklassens gruppfantasi med att se de röda som likadana som de vita, och att samhället överförde sitt eget slagg på de röda fångarna. Han påminde om att även segrarna planerade att kapa makten av riksdagen, alltså blev han utfryst och måste flytta från landet.

Fascismen som manlig fantasi

Siltala stöder sig bland annat på Klaus Theweleits analys av det fascistiska medvetandet som en manlig fantasi, och på en psykoanalys som ser paralleller mellan individens behov av tillhörighet och därtill hörande känslokonflikter med förhållandet mellan barn och föräldrar. Det blir en rätt knepig balansgång mellan individual- och socialpsykologi, där det inte alltid är solklart på vilket sätt psykoanalysen ger en förklaring till att inbördeskriget kom att löpa amok. Författaren är medveten om sina teoretiska problem, men lyckas övertygande visa att det fanns en arkaisk nivå där man föreställde sig att nationen kunde enas genom att rengöra organismen från förorenat blod och offra sina bästa pojkars blod för att försona den gemensamma synden. Denna arkaiska nivå upphäver inte krigets karaktär av frigörelse från Ryssland eller de fattigas kamp för en större del av kakan.

Det kan på något plan vara renande att bli påmind om att Finland upplevt samma socialpsykologiska nedstörtning som inträffade exempelvis i inbördekrigen inom det forna Jugoslavien under 1990-talet. Det är anmärkningsvärt hur frikopplade de fiendebilder som närmar sig en kollektiv psykos är från de politiska frågor som ska lösas, och på det planet finns lärdom att hämta för att i tid känna igen liknande mönster.

Finland klarade trots allt mognadsprovet genom att demokratin snabbt etablerade sig efter kollapsen 1918 och därefter stod emot auktoritära lockelser. Inbördeskrigets förlorare var inte bara den röda sidan utan också de vita monarkister som såg republikanerna som spridare av jämlikhetssjukan.

Mikael Kosk
mikael.kosk@hbl.fi