Peter Englund traskar omkring i det fuktiga septembergräset i Gamla Kyrkans park. Han utforskar de svenska gravskrifterna och plockar fram sin mobiltelefon.

– "I livet var han älskad, i döden begråten", läser han och tar en bild av gravstenen.

Jag frågar om han trivs bland de döda, med tanke på att han valt ett yrke som historiker.

– Jag tror att de trivs med mig. De är alltid så förlåtande, säger han.

Men historieintresset får allt mindre plats i Peter Englunds liv. I juni blev han Svenska Akademiens ständige sekreterare, efter Horace Engdahl som haft titeln i tio år. På sin blogg skrev Englund i december ifjol att han ser jobbet som en "viktig och vacker plikt, men en plikt likafullt".

– Definitionen av "ständig" förändras hela tiden, den devalveras också en smula. Horace Engdahl sa att det var kul i sex år. Jag tvivlar starkt på att jag sitter i tio år, säger han.

Englund är i Helsingfors för att prata om sin senaste bok, Stridens skönhet och sorg. Den handlar om första världskriget, men inte som historiker i vanliga fall skriver om det, med stora svepande resonemang. I stället är det en bok där detaljerna är i fokus: den enskilda människans krigserfarenheter.

– Det som förr var fotnoterna är nu kärnan, medan de stora händelserna har flyttat till fotnoterna, säger han.

Boken bygger på dagboksanteckningar av i första hand helt okända människor.

– Idén är att ha människor som är långt nere i hierarkierna. Ett tag ville jag ha med Kafka. Han upplevde ju aldrig någonting. Den första augusti när kriget bröt ut fanns det bara en anteckning i hans dagbok: "simlektioner".

Men Englund strök alla kapitel med berömda personer. Nu planerar han i stället att göra en "director's cut" med alla kapitel som han skrivit. I den finska upplagan, som kommit ut nu i veckan, finns ett nytt kapitel (kapitlet finns även i den svenska pocketupplagan) med den finlandssvenska generallöjtnanten Paul von Gerich, en rival till Mannerheim.

– Han hör till de här som ropar "äntligen!" när kriget bryter ut. För honom var det en karriärchans. Men han var en skum typ: en extrem snobb, antisemit på ett sätt som man ofta var i Ryssland på den här tiden. En mängd konstiga ockulta böjelser –skum som satan på många sätt, säger Englund.

Så den här boken är ett slags evighetsprojekt? Du kan fylla på och plocka ut hur länge du vill?

– Exakt, och det är det som gör mig så upphetsad av projektet. Boken blir också en livlina till skrivandet. När man är ständig sekreterare måste man helt enkelt ge upp alla större skrivprojekt. Man blir som någon slags glorifierad byråkrat.

Jag frågar om hans tid tas upp av mycket mediekontakter. Horace Engdahl var en sekreterare som ofta dök upp i de mest udda sammanhang.

– Jag är ganska bra på att freda min yta. Jag har fått öva på det i många år, så jag har inga problem med att tacka nej och artigt.

I förordet till boken om första världskriget skriver du om en "melankolisk skepsis" som du känner för ditt yrke som historiker?

– Min melankoliska skepsis, ja... det är väl lite grann det som ligger bakom formen på boken. Som historiker har jag mer och mer kommit att fundera på vad som händer när man gör berättelser av verkligheten och historier av människor. Man behöver de insikter som kommer ur det, men det känns ofta som att de som var kanonmat i verkligheten blir kanonmat en gång till. De blir offrade för historikerns abstraktioner.

Kan du känna samma melankoli för jobbet på Svenska Akademin? Varje år ska ni välja en person som får Nobelpriset i litteratur, men endast en?

– Man får ju bara välja en. Och ibland kan man få känslan av att man förstör nåns liv. Doris Lessing blev ju mest bara förbannad när hon fick priset. Men den här problematiken finns redan då man väljer en ny ledamot. Det känns som att det finns ett stort spökgalleri av personer som står bakom en och skulle vara lika förtjänta av att sitta där.

En ständigt återkommande fråga är den om en finlandssvensk ledamot. Men den som väljs in måste alltså vara svensk medborgare?

– Jag kan nämna ett annat skäl som kanske är tyngre. Det är också så att om man skulle välja in en finlandssvensk, då skulle det bli en finlandssvensk stol. Och det är någonting som Akademien har försökt lösa upp under senare år – vi vill inte ha givna stolar.

Peter Englund kliar sig i nacken.

– Vågar vi skaffa oss en finlandssvensk stol...?

Philip Teir

philip.teir@hbl.fi