Sverker Sörlin:

Den blinde skaparen

Weyler 2009

Den blinde urmakaren heter en mycket omtalad bok om evolution genom naturligt urval av Richard Dawkins från 1986. Den blinde skaparen är trots associationen något helt annat. Denna "essä om Darwin och livets sammanhang" handlar om personen Charles D. och hur han blev Darwin – om skaparen av en teori, vars verkan blev synlig bara styckevis och delt.

Sverker Sörlin söker den kännande, prövande människan bakom den vitskäggiga visdomsikonen. Den bilden har med tiden blivit svårgenomtränglig som en gipsbyst av Runeberg. Den lanserades första gången av fotografen Julia Cameron, som under en sommarvistelse på Isle of Wight 1868 lyckades fånga det celebra objektet. Så såg Darwin inte ut på den tid då han arbetade med Om arternas uppkomst.

Hjärnans överhettning

Skägget hade han anlagt några år tidigare för att fylla ut kinderna, som sjunkit in efter en tid av sträng diet och åratal av sjuklighet. Plågorna hade blivit ihållande i 40-årsåldern, när materialinsamling i fält sedan länge hade avlösts av ihärdigt inomhusarbete. Sörlin beskriver symptomen med spysjuka, magsmärtor och flatulens i saftiga ordalag. Darwin själv såg "tarmarnas revolt" som kroppens sätt att skydda hjärnan mot ytterligare överhettning (låter ganska rimligt). Plågorna lindrades litet under återkommande vistelser vid kurorter med kvacksalvarterapier, där de verksamma faktorerna antagligen var avhållsamheten från arbete och umgänget med tilltalande kvinnliga badgäster.

Idéer är produkter av hjärnans verksamhet, och hjärnan har den intensivaste ämnesomsättningen av alla organ. Idé- och miljöhistorikern Sörlin är van att som en Friedrich Engels eller Jared Diamond se till metabolismen i samhälle och natur, och samtidigt till vardagslivets lokala psykosociologi. Boken är ett stycke inkännande biografisk historia, där dramatiken kommer av läsarens medvetande om explosionskraften i det som håller på att födas. Gränsen till fiktion är ibland en linje dragen i vatten. Darwin och de seismiska vågor som drabbade en kristen omgivning har belysts också i romaner om människor i hans närhet: trädgårdsmästaren Thomas Davies, betjänten Syms Covington och kapten FitzRoy på briggen (eller barken) Beagle, med vilken Darwin mellan 22 och 27 års ålder gjorde sin livsavgörande forskningsseglats runt jorden.

Rätt Darwin, rätt Wedgwood

Historien börjar i Jane Austens England. Den unge Charles, en country gentleman, gillar att rida och jaga och vistas i naturen. I grannskapet har hans släktingar, de förmögna porslins-Wedgwoods, sitt herresäte med döttrar som borde giftas bort. Charles är inte särskilt snygg och först efter många kast mellan förnuft och känsla får rätt Darwin (Charles) rätt Wedgwood (Emma). Äktenskapet ingås efter återkomsten från världsomseglingen. Till råga på allt är de kusiner.

Där skapas två viktiga förutsättningar. Dels får Charles för resten av livet ett välordnat familjeliv med sju barn (plus tre som dog tidigt). Dels befästs en förmögenhet som gör det möjligt att leva som privatlärd utan att slitas av universitetsvärldens intriger. Emma står hela livet orubblig vid hans sida som hustru, kritiker, familjemor, vårdare och väktare mot en påträngande omvärld. Hon var den första som invigdes i ett verk som hon visste var epokgörande, men hennes inställning som troende kristen var ständigt konfliktfylld. Emma menade sötsurt, att Charles nog snarast iakttar henne som ett exempel på hennes art, "jag vet inte vilken, simia (apa) tror jag".

Rakfotingars systematik

Den primära yttre förutsättningen var ändå att Darwin hade fötts till en upplysningsliberal högre medelklass, välsituerad i det på många sätt lilla samhälle som var centrum i det världsomspännande brittiska imperiet. Trots hans vacklande mellan medicin- och teologistudier stod dörrarna öppna till naturvetenskapens auktoriteter i Cambridge och fixades det avgörande rekommendationsbrev som öppnade positionen som naturhistorisk forskare på världsomseglingen. Farfar Erasmus hade varit en känd förespråkare för "transformistiska" idéer besläktade med den radikala evolutionssyn som presenterades av Lamarck i Philosophie Zoologique samma år som Charles föddes. Där antogs för första gången alla organismer inklusive människan ha utvecklats ur en gemensam stamform.

Efter några år i det stressiga London blev Down House i Kent Darwins borg. Trots ett relativt livligt umgänge gav det honom ro att ostörd utveckla syntesen av Beagle-resans enorma biologiska och geologiska material. Redan 1838 slog honom den omtumlande tanken om det naturliga urvalet som riktande kraft i evolutionen, och därefter jobbade han oavlåtligt med att lägga det empiriska pusslet kring idén, utan att fler än en handfull närstående personer kände till det. I stället utgav han betydande skrifter i andra ämnen – om korallrev, om Sydamerikas geologi, om rankfotingarnas systematik.

Darwin och Wallace

Den 18 juni 1858 slår ett postpaket från en 14 år yngre naturhistoriker, Alfred Russell Wallace, ned som en bomb i Down House. Wallace har i den malajiska övärlden oberoende av Darwin kommit på idén om evolution genom naturligt urval och ber om en kommentar. Darwin är redan djupt deprimerad, då två av barnen ligger allvarligt sjuka (sonen Charles dog några dagar senare), och nu löper han omedelbar risk att förlora prioritetsanspråken för den teori som han jobbat med under 20 år. Å andra sidan är det för honom otänkbart att hastigt och lustigt snuva Wallace på hela äran. I de rätta kretsarna kunde sådant dåförtiden lyckligtvis skötas på ett herrskapligt sätt. Darwins vänner geologen Charles Lyell och botanisten Joseph Hooker lägger med kort varsel in en kombination av Darwins och Wallaces rapporter på programmet för ett extra möte i Londons Linnean Society den 1 juli 1858, just före semestrarna. Där uppläser sällskapets sekreterare torrt bådas "papers", inbäddade bland diverse närvarande forskares högintressanta rapporter om växtligheten i Angola med mera. Vad som kallats "historiens viktigaste, mest omvälvande idé" har gjort sin entré i offentligheten. Det viktigaste resultatet är att Darwin nu med eld i baken redan nästa år lyckas få ur sig sitt magnum opus Om arternas uppkomst (1859). Det följdes 1871-72 av två andra centrala verk, Människans härstamning och Uttryck av känslorna hos människa och djur. Paradisvision för forskare

Darwins arbetsvillkor som forskare framstår som en vision av ett förlorat paradis: inga utvärderingar med tre års intervaller, inga strategipapper och verksamhetsplaner, inga kvalitetssystem, ingen press att med s.k. innovationer återbetala sin förmodade skuld till samhället. Jag kan också starkt känna för den skyddande familjemiljön som livräddning under åratal av rasande arbete.

Men Darwins arbetssätt var redan på sin tid gammaldags, och i dag bedrivs naturvetenskaplig forskning på helt andra villkor. Inte ens Cambridge är sig likt. Det var en unik konstellation av personliga egenskaper och allmänna omständigheter som gjorde det möjligt för just honom att just då göra just det genombrott som låg på lur. Den nyttigaste bestående lärdomen är kanske (ack så uppbyggligt!) betydelsen av flit och ödmjukhet. Båda lyser fram i den 77-årige Darwins berömda sammanfattning av sina viktigaste egenskaper: " … kärleken till vetenskapen, ett gränslöst tålamod när det gäller att länge reflektera över ett problem, flit och uthållighet i att observera och insamla fakta, och en god portion påhittighet och sunt förnuft."

Världsberömmelsen bekom honom inte. Den sanna biologen gjorde sig gällande ända till slutet. Ett år före sin död gav han ut den fina skriften Bildning av växtmylla genom maskarnas verksamhet, baserad på observationer i fält och i glastäckta krukor på Down House med familjen som engagerade assistenter. Darwin är en pionjär även inom daggmaskforskningen.

Kristian Donner

kultur@hbl.fi

Skribenten är sinnesbiolog och professor i zoologi vid Helsingfors universitet. Donners forskning gäller grundläggande begränsningar för synsinnets funktion hos människor och djur. Forskargruppen undersöker bland annat evolutionär anpassning av synpigmentmolekylen hos vissa fiskar och kräftdjur, där olika populationer av samma art efter istiden varit isolerade i sjöar och havsområden med vatten av olika färg.