GÖTEBORG. En man förlorar sin hustru i Estoniakatastrofen och blir besatt av att bärga hennes lik. En fransk kulturantropolog återvänder från djungeln och börjar leva som urbefolkningen. En familj sörjer ett barn som dött i cancer.

Henrik Bromanders historier är svåra att värja sig mot. De kryper under huden på läsaren, kanske för att de i all sin jobbighet känns väldigt autentiska.

Efter flera år som serietecknare debuterar han nu som prosaist. Den nya boken Det händer här är en novellsamling med fyra berättelser – om ungdomar som söker en riktning i livet.

– Jag är intresserad av mänskliga öden. Av folk som skiljer sig från mängden. Det är en sliten klyscha men det kan vara nån man ser på bussen eller på spårvagnen. Gärna nån som varit med om något traumatiskt och försöker gå vidare i livet, säger han.

Vi har träffas på en kinakrog i skuggan av Göteborgs jättelika mässcenter. Den här krogen har också förekommit i en av Bromanders seriestrippar, i en berättelse som han kallade "Föda" och som publicerades på hans blogg häromveckan.

– Man kommer inte hit för den kulinariska upplevelsens skull, säger han när jag frågar vad man borde beställa.

Kulturfolk är också folk
Bokmässan som pågår precis bakom hörnet finns också med i Bromanders serier. Debutalbumet Hur vi ser på varandra öppnar med en berättelse om en bibliotekarie från en småstad som kommer till mässan och får chans att träffa Den Stora Författaren. Det som börjar med en blöt förlagsfest slutar på ett ruskigt vis i ett hotellrum. Henrik Bromanders signum är att han ofta driver sina karaktärer in i obehagliga situationer.

– Jag minns att jag stod på bokmässan för ett par år sedan och tittade ner på mässgolvet. Det var i slutet av dagen och alla förlag hade sina olika montermingel. Det finns den här idén om att folk som sysslar med kultur är på något sätt upphöjda, förfinade. Men i slutet av kvällen, efter flera glas vin, är de precis som alla andra, säger han.

Men bokmässeserien handlar också om hierarkier och makt. Den stora författaren och den lilla bibliotekarien. Hur den ena utnyttjar den andras svaga position.

– Det är flera bibliotekarier som läst serien och känt igen sig. Vissa har blivit arga, och tyckt att jag ser ner på dem. Men jag tycker absolut att jag tar deras parti, säger han.

Maktkonstellationer är något som ofta dyker upp i Bromanders berättelser. I den nya boken finns det en lång novell om en kille som flyttar till Thailand för att börja syssla med thaiboxning. Han försöker komma djupt in i det thailändska samhället, vill upphöra att bara vara en vanlig turist. Det är en berättelse med ingående beskrivningar av det thailändska samhället och själva pulsen i Bangkok.

Hur researchar du?
– Jag har en kompis som varit med om lite liknande händelser i Thailand, och jag intervjuade honom ganska ingående. Jag blir allt mer besatt av att få det rätt. Till exempel serien om Estonia, som jag skrev för fyra fem år sedan, där tog jag inte reda på någonting om djuphavsdykning. Jag tänkte att ingen som läser mina serier ändå märker om det är fel. I dag är jag betydligt mer noga, säger han.

Bromander sysslar nu parallellt med både serier och prosa. Han säger att den största skillnaden med att skriva en "riktig bok" jämfört serierna var kontakten med förlaget.

– De lade sig i manuset och hade åsikter om det. Jag fick jobba ganska mycket men i slutändan var det nog värt det, säger han.

Också bokvärlden är annorlunda än serievärlden.

– Bokvärldens hierarkier är nog mer inarbetade, och man ska göra saker enligt vissa givna ramar. Serievärlden är ganska gränslös. Men samtidigt tycker jag mera om prosan rent formatmässigt. Det finns ju inga begränsningar i prosan, säger han.

Närmast tänker Bromander skriva en serieroman om en högerextremist. Den ska ges ut om två år – och efter det planerar han en roman om en kvinna som lider av elallergi.

– Hon lider allt mera av sin sjukdom och förlorar jobbet och går ner sig..., börjar Bromander berätta, om boken som han ska skriva 2011.

Kan du planera så långt i förväg?

– Jag är ganska bra på det. Och berättelsen om den här kvinnan är för bra för att jag inte ska skriva den.
Philip Teir
philip.teir@hbl.fi