Roman

Ernst Brunner: Hornsgatan

Albert Bonniers förlag 2009

Den tidigare ishockeyspelaren och Södergran-forskaren Ernst Brunners roman om gatstumpen Kocksgatan och dess udda invånare var en mästerlig skröna, som jag fortfarande med glädje minns. Nu, 18 år senare, går han vidare till den bredare och mer bullersamma Hornsgatan, samtidigt som syskonboken återutges i matchande förpackning.

Hornsgatan är dock, förlagsreklamen till trots, inte någon egentligen fortsättning. Däremot är fokuseringen på Stockholms södra delar förstås gemensam, liksom den svettiga sommarhettan med sin tendens att locka fram fysisk passion hos gestalterna. Brunners språkrör är den kompromisslöse konstnären Dressler, och av bipersonerna är det framför allt den missbrukande uteliggaren Katja (den enda här som väcker min sympati) och den erotiska fetischtatueraren Hårde Harry som viker sig plats i berättelsen.

I sina bästa stunder river Brunner av ett extatiskt expanderande flöde, som en uppåtberusad ordvisionär, och under hans virtuost detaljspäckade återblickar på hur Stockholm under tidigare sekler vuxit fram känns det till och med möjligt att förlåta honom hans förälskelse i överdrivna utsvävningar och pompösa bilder. Fast då han övergår till ett korståg mot den moderna tidens kulturella och moraliska förflackning - dess "mänskliga försumpning" - blir det svårare att förhålla sig välvilligt.

Till förfallet hör i Brunners värld helt självklart gay- och queerrörelserna, och speciellt påfrestande blir då den vecka när Pridefestivalen måste genomlidas. De skenheliga politiker som vänt kapporna efter bögvinden får också skäppan full, och att inte heller feminismen hör till favoriterna är sedan tidigare bekant. Dessutom ger sig Brunner in i konst- och kulturdebatten, och hittar fiender bakom i stort sett varje hörn.

Nu är det i och för sig via talesmannen Dresslers medvetande och mun som författaren för fram sin avsky, men alla försök att hitta berättarteknisk distans är ändå dödfödda. Huvudperson och författare tycks helt enkelt tala från ett och samma hjärta.

Politisk inkorrekthet som norm

Dressler är en kommersiellt framgångsrik målare, men kulturetablissemanget ser honom som tråkigt traditionell på grund av att han utnyttjar så förlegade hjälpmedel som pensel och ram. Det är ju fräcka installationer som gäller! Någon kollega har byggt en stor penis och ställt ut den som museitoalett, någon format "ett koarsle" som besökarna får stoppa huvudet i, och några gjort happenings genom att pissa på varandra.

Och så får poeten Gertrud Gås årets poesipris för de geniala raderna "Fettspritsa / Mökdroppe / O orientkanal".

När Brunner kommer loss kan han rada upp hur många parodiska exempel som helst, och hans dråpliga beskrivning av kulturfesten på "Stora Bladet" kunde säkert ha blivit riktigt rolig om bara inte rallarsvingarna efterhand sjunkit så lågt ner under ribban att de börjat kännas pinsamma. Det verkar som om han bar på ett personligt hat mot tilltänkta fiender och konkurrenter, och bestämt sig för att som privat vendetta skriva en samtida variant av Strindbergs Svarta fanor .

När han nu slår så vilt omkring sig mot behjälpligt namnförvrängda kulturprofiler, och dundrar på om vilka värderingar som duger och vilka som inte. Och när en av de stora svenska drakarna sedan hårdsågar honom, medan den andra upphöjer på piedestal. Ja, då frestas man att fråga sig vilka kor som egentligen är gömda i dikena här. Och vem de tillhör.

Oberoende av svaren är det i varje fall uppenbart att Brunner inte är rädd för att vara politiskt inkorrekt, och att han vad gäller glödande raseri nog gör sitt bästa för att tävla med Strindberg. Fast då hans inkorrekthet framför allt tycks bygga på konservativ intolerans, bögskräck av magnifika mått samt sårad irritation har jag svårt att se något upplyftande i den.

Dunkar huvudet i graffitin

Fortfarande kan han som få andra svenska prosaister mixa ihop det naturalistiskt realistiska och mytiskt fantastiska, och visst kan den här syntesens burleska groteskerier ibland ge sina kickar.

Men den här gången går han så långt att han slutligen tar steget ut över kanten, samtidigt som han vad innehåll och budskap beträffar bara ilsket dunkar huvudet i någon sorts graffitimålad stenvägg. Så drunknar dessvärre de glimrande Stockholmspärlor texten också erbjuder i en tidsuppgörelse, som med sin apokalyptiska vision men gubbigt kverulantiska ton efterhand blir mer än lovligt baktung.

Henrik Jansson

kultur@hbl.fi