Teater: Svinalängorna av Susanna Alakoski Dramatisering: Marina Meinander. Regi: Michaela Granit. Scenografi: Karin Lind. Dräkter: Teija Fontell. Musik: Markus Fagerudd. I rollerna: Sonja Ahlfors, Eva Millberg, Jari Nissinen, Annaleena Sipilä, Joanna Wingren, Niklas Åkerfelt. Urpremiär på Wasa Teater 12.9 (Sverigepremiär i Ystad 7.11, därefter turné i Sverige och Finland)

Att vuxna inte är riktigt kloka vet alla barn. Att vuxna som super inte är att leka med vet alldeles för många barn.

Just barnets perspektiv och utsatthet i en otrygg, inte sällan grotesk vuxenvärld är vad scenversionen av Svinalängorna lyckas särskilt väl med att gestalta. På ett hjärtskärande och dråpligt sätt. Som då bästisarna Leena och Åse stela av skräck smälter in i varsin tapet. Eller försöker ha kul på ett psykedeliskt barnkalas medan tillvaron rämnar därhemma.

Allt genom deras ögon. Och Sonja Ahlfors och Joanna Wingren ger sådan nerv och närvaro åt sina flickroller att så gott som varje situation blir levande. Förr eller senare bara måste det ju bli pjäs av Susanna Alakoskis bästsäljare till debutroman, som kallades en modern klasskildring och humoristisk helvetesvandring när den fick Augustpriset 2006. Så äkta och så drastiskt skriven är berättelsen om en finsk invandrarfamilj i sjuttiotalets folkhems-Sverige, där dottern under påvra uppväxtår i det kommunala bostadsområdet Fridhem alias Svinalängorna ser båda föräldrarna mista tron på sig själva och sitt "satumaa" och duka under i alkoholism.

Och urpremiär blev det i Alakoskis egen födelsestad Vasa. I en samproduktion värd applåder, mellan Wasa Teater och Hfors-gruppen Blaue Frau samt svenska Riksteatern och sverigefinska Uusi Teatteri. Med kreativt folk från bägge länder. Med tre finlandssvenska, två finska och en rikssvensk skådespelare i en spännande språkmix som inkluderar skånska och "turpa kiinni".

Den som läst boken kommer att känna igen sig. Dramaturgen Marina Meinander och regissören Michaela Granit (Sverige) har varit trogna texten i det väsentliga utan att fastna i den.

Föreställningen är sin egen: oupphörligt intensiv, ganska skruvad, aningen fragmentarisk med täta hopp i tiden, känslig för snubbel i rytmen. Den drar starkt åt ett expressionistiskt håll, med yttre och inre skeenden ihoplödda, och blir aldrig vardagsrealistiskt deprimerande i skildringen av hur kaos blir granne med kärlek, föresvävad idyll till social misär och våld. Uppsättningen drabbar en också visuellt. Scenografen Karin Lind (Sverige) låter ett avgränsat scenrum utan solida väggar och onödig rekvisita översvämmas av bildprojektioner från golv till tak, ofta i dialog med de bjärta färgerna och mönstren i designern Teija Fontells tidsenliga dräkter. Även ljudmässigt blir det suggestivt. Det ser kompositören Markus Fagerudd till, bland annat med kusliga arrangemang av letkajenkka och tango.

Jag kan tänka mig att se Svinalängorna en gång till. Den lusten är det inte många teaterupplevelser som framkallar. Eller som får en att vilja tacka gud för riktig vänskap och för barns förmåga att överleva värre än värst.

Maria Sandin

kultur@hbl.fi