REPORTAGE

Elisabeth Åsbrink

Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander Natur och kultur.

Som bekant har gränserna för vad man får ta sig för i konstens namn häftigt diskuterats i Sverige sedan Anna Odell för att kunna visa upp psykvården inifrån genom ett videokonstverk iscensatte ett psykosanfall på en bro i Stockholm. Men diskussionen var ännu häftigare för tio år sen när dramatikern Lars Norén fick kontakt med några fängelseinterner – klassade som s.k. sju-treor, nämligen rymningsbenägna och farliga och i två fall nazister – och tillsammans med dem skrev pjäsen Sju tre där de fick spela sig själva. (Vilket Anna Odell förövrigt också gjorde där på bron: hon hade på nittiotalet verkligen haft en psykosattack.) Men upplösningen blev mycket våldsammare för den norénska satsningens del: dagen efter den sista föreställningen deltog en av skådespelarna, Tony Olsson , i ett bankrån, ett mordförsök och mord på två poliser.

Om detta har den svenska radio- och tv-journalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en alldeles utomordentligt tankeväckande och faktiskt också verkligt spännande bok. Åsbrink bevakade teaterprojektet redan våren 1999 och eftersom de frågor som väcktes då inte har gett henne någon ro har hon nu grävt i arkiv, fått fram handlingar och privata dagböcker och gjort intervjuer med alla inblandade från Lars Norén - vars arbete hon följt med genom åren - till representanter för kriminalvården, från mördarna till de mördades anhöriga.

Rehabilitering eller konst?

Den övergripande frågan som alla ställde 1999 var om det fanns något samband mellan teaterprojektet och brotten. Den frågan formulerar Åsbrink naturligtvis också och besvarar nekande, det vill säga: det fanns inget klart orsakssamband. Teaterprojektet och planeringen av brotten - som var avsedda av finansiera den nazistiska organisationen Nationella revolutionära armén - var två olika processer som löpte parallellt. Men hon formulerar också en mängd delfrågor:

Handlade teaterprojektet om rehabilitering eller konst? För kriminalvården handlade det om rehabilitering, för Norén om konst, om ett scoop. Och han var mån om att föreställningen inte som det från början var tänkt bara skulle visas i fängelser utan komma ut och nå en större publik. Strax efter premiären tappade han förövrigt i stort sett intresset eftersom han började jobba med annat och lät sin producent, Isa Stenberg , ta över allt ansvar. Hon skjutsade fångarna mellan fängelset och teatern, hon var som en mamma för dem och fäste sig särskilt vid Tony Olsson som fick bo hos henne på sina permissioner. Vems ansvar var det att övervaka dessa permissioner? Efter ett tag fick kriminalvårdens från början mycket välvilliga representanter en oroande känsla av att teaterfolket – främst Stenberg – ställde sig på fångarnas sida, mot kriminalvården.

Var det fel att låta nazister föra ut sitt budskap från scenen – oemotsagda, dessutom? Och vad betydde det för dessa nazister som hatade samhället att på scenen möta publikens/samhällets hat? Kan man tänka sig att det stärkte dem i deras grandiosa föreställningar? Två saker tycks alla kunna bli eniga om: föreställningen borde aldrig ha fått lämna fängelset, de okontrollerade permissionerna gav fångarna utmärkta möjligheter att planera rån. Men förövrigt – och det är det som titelordet smärtpunkt står för – är det många som delar på ansvaret, det finns många punkter då händelseförloppet hade kunnat ta en annan vändning.

Lasermannens sockerkaka

Åsbrink ger en fylligt informativ – och kuslig – bild av nazismen i Sverige på 1990-talet, decenniet då bl.a. Lasermannen var i farten och sköt elva mörkhyade personer. Hon presenterar modern rättspsykiatrisk expertis som är långt mer pessimistisk än sexti- och sjuttitalets: det är inte alla barn som föds goda, heter det idag, psykopater är i stort sätt opåverkbara – också av teater. Det finns recensenter som menar att hon skriver reportage snarare än analys, själv menar jag att analysen finns just i frågorna som ständigt ynglar av sig, som inte nödvändigtvis får svar men som hela tiden gör verkligheten mera komplex. Hon borrar sig metodiskt fram genom de olika versioner olika personer ger och de olika versioner en och samma människa kan ge vid olika tillfällen.

För mig är det två scener som blir särskilt minnesvärda. Den ena är den surrealistiska när Tony Olssons kumpan den före detta legosoldaten Jackie Arklöv först erkänner att det var han som sköt poliserna på nära håll och därefter bjuder förhörspoliserna på en sockerkaka som lasermannen hjälpt honom baka. Den andra är den hjärtskärande då producenten Isa Stenberg som först fick bära en börda hon inte orkade med sedan står där utskämd av medierna, misstänkt för att vara förälskad i Tony Olsson. Hon får leverera Dagens citat i Svenska Dagbladet: "Jag ville tro på det goda hos killarna."

Är det inte det sorgligaste av allt att de orden får representera höjden av blåögdhet?

Merete Mazzarella

kultur@hbl.fi