ROMAN

Felicitas Hoppe

Pigafetta, Ramus 2009

Med romanen Pigafetta gör den tyska författaren Felicitas Hoppe sitt inträde i den svenskspråkiga litteratursfären och Sara Erikssons känsliga och välgjorda översättning låter oss komma mycket nära originalet.

Redan namnet Pigafetta har dragningskraft, det både döljer, förvirrar och gläntar på innehållet i Hoppes egenartade sjöfararroman. Antonio Pigafetta , en italiensk upptäcksresande, var med vid Ferdinand Magellans världsomsegling (1519-1522) och några år senare skrev han en bok om denna färd.

Pigafettas reseberättelse utgör ett av grundstråken i romanen och Pigafetta är själv med ombord som våldnad och som en av berättarrösterna. Och bakom romanfiguren "generalkaptenen" verkar Magellan själv dväljas: "Under täcket sitter generalkaptenen med den handmålade jordgloben mellan benen och med fingret stadigt tryckt mot sitt sund och jag hör hur han skrattar tyst för sig själv."

Hybrid

Felicitas Hoppe debuterade 1996 med novellsamlingen Picknick der Friseure och för prispengarna valde hon att göra en jordenruntfärd med ett containerfartyg. I dess kölvatten föddes Pigafetta som är ett slags hybrid mellan en reseskildring, en roman och en intertextuell borrkärna ur sjöfararberättelser genom tiderna som till exempel Bibelns om Noaks Ark, historierna om Den flygande holländaren, Hamsuns Svält och Pippi Långstrump i Söderhavet . Och förstås Pigafettas Relazione del primo viaggio intorno al mondo .

Men vad får man egentligen vara med om på en resa med ett containerfartyg som stannar högst tolv timmar i de få hamnar det ankrar i? Upplevelserna rör nästan inget av världen omkring, mycket rör rutinerna och människorna på fartyget, men allra mest det som simmar omkring inne i det egna huvudet: "Jag lyssnar på ljudet från maskinerna, hur de gnisslar, stampar och stönar, hur det skramlar och smäller i dörrarna, som i ett tåg som far fram på dåliga skenor utan ljus och station i sikte. Allting hör jag utom havet, inte ett enda vågsvall. På väggen i min hytt darrar Pigafettas skugga. Hans andning är långsam och regelbunden. Men jag kommer att väcka honom, för han har lovat att berätta historien om kockarna på Magellans skepp." Romanen är indelad i nio kapitel - som i sin tur faller sönder i kortare textfragment - och vart och ett av dessa nio representerar en natt. Tiden däremellan faller utan spår ner i djupet. Varje fragment berättar sin egen historia - om hur man "långsamt kanar längs det norra halvklotet ner i Söderhavet", om saltets betydelse för sjömännen eller om evigheten och djävulen. De originella romanfigurerna dyker upp och försvinner och kommer ibland tillbaka: kaptenen som hellre vill vara lots, en bisarr engelsk geograf, mäklaren Happolati som letar efter vyer att visa för sin hustru, persikoodlaren som grämer sig över att ha förlorat ett dygn i havsdjupen vid datumgränsen. Läsaren förs som på dyningar ut i berättelser och sedan tillbaka igen till fartygets slutna dystert suddiga inre. Om och om igen i en rullande rörelse.

Kanske är det till sist själva språket som gör färden värd att genomföra för läsaren. Hoppe skapar sköna och suggestiva bilder: "En åra är vacker och pålitlig, en stor sked av trä som bagaren tar brödet ur ugnen med". Och hon skapar hisnande oväntade förbindelser: "Då flöt Nobells och månens ansikten ihop över farvattnen mellan Bahamas och Kuba och blev till ett." Långt ner i språklöshetens mullrande kaos bär hennes ord: "Överallt följde rörmokaren efter honom, till och med ner i fartygets inre, på smala branta stegar ända in till maskinerna, där det är ett sådant oväsen att man inte längre talar något språk alls." I en intervju om romanen säger Hoppe att hon givit sig in i en lek med sjöfararmyten, trots att genren med sina stormar, pirater, myterier och träben är så förbrukad att ett sådant äventyr egentligen bara kunde gå illa. Men: "jag försökte att hitta en ton, jag försökte leka med dessa element och fästa ihop dem på ett nytt vis i hopp om att en egen och kanske lakonisk blick på detta litterära arv skulle uppstå."

Bodil Zalesky

kultur@hbl.fi