Lydnad är ett dubbelbottnat fenomen.

I går kunde man tacka för att finländare hörsammat alla kloka råd, tagit bekväma skodon på sig och promenerat till Busholmen i riktigt god tid för att vänta på Madonna. Och dessutom betett sig.

Påverkas det av vad man vet om Madonna? Att hon kräver ordning, att hon själv lever med minuttidtabeller, strikta träningsprogram, makrobiotisk föda och whatnot - allt för att kunna leverera den här showen för första gången i Finland, för att kunna både dansa och sjunga med stenhård kondis?

Tja, då ska man stå ut med att lyda. Fast en lite piggelin inom en säger att det kommer att straffa sig – och publiken verkar lite trött till en början.

Turnén Sticky & Sweet handlar om Hard Candy, skivan som tar ett steg vidare från den förra i ren discostil och rör sig mot nittiotalets beats.

Det är så allt börjar - med en sprängande bas som får marken och inälvorna att skaka nära scenen och det är godis, godis på skärmen. Madonna uppenbarar sig sittande på en tron klockan kvart i tio.

Hennes set är uppdelat i fyra teman, det första med höga hattar och slipad dans på en bil. Men publiken är segflörtad. Många väljer att uppleva via sin kamera - det är trots allt första gången Madonna är här och har man inte en bild på henne så har man inte varit där ... eller?

Belöningen kommer snart. Vogue, Into the Groove och Holiday pumpas in i blodomloppet med maxstyrka. 85 000 hoppande människor på ett fält i den orange, perfekta kvällssolen med skimrande hav runtomkring gör sitt till.

Besök i 80-talet

Besöket bland de äldsta av hennes favoriter har uppdaterats  och här syns ett av kvällens hommage. Det till Keith Haring, konstnären som dog i sviterna av aids och var en av dem som Madonna hade kring sig på klubbarna i New York på 1980-talet.

Senare kommer också en hyllning till Michael Jackson, men det är referenserna till Madonnas egen 80-talsvärld som slår an den där klangen som gör att man delvis - trots en fantastisk show - väntar förgäves på något som inte längre finns.

Madonna frotterades personligen med influenser som Haring, Jean-Michel Basquiat och ett otal dj:n och graffitiartister under en av Manhattans riktigt kretivt sprudlande tidsåldrar och hennes förmåga att destillera det i sin person (ibland via överdriven mytologi) har varit avgörande, något som de som klagar över hennes sång eller dans ibland glömmer. Hon är inte bäst i världen på allt, men det är inte poängen.

Men den här kvällen är det förstås inte samma kvinna. Det här är en riktig popmaskin, mer vältränad än någonsin. De gladhouseinspirerade versionerna uppmuntrar inte till nostalgi, men kanske är det just det som är meningen. Madonna vill inte låtsas att det finns ett förr: Hon är ny, polerad, snygg, skicklig, ja, allt det där. I She´s not me bjuder hon på en bildkavalkad av sitt liv och fyra dansare har klätt sig som Madonnor från förr: en i Boy Toy-dressen, en Material Girl, en strippa från Open Your Heart-videon och en Madonna i Gaultiers ikoniska strutbehå. Madonna river i sitt nummer perukerna av dem medan hon sjunger She's not me / she doesn't have my name / she doesn't have what I have ... Som en signal att vi inte ska se henne som något gammalt.

Ukrainskt party

Madonnas förmåga att kombinera och dra till sig stilar som ett läskpapper kommer till sin rätt i följande del av showen som är folkinspirerad och får ett klappande hjärta i det ukrainska bandet Trio Kolpakov. De dansar och blandar upp favoriten La Isla Bonita med Lela Pala Tute och går sedan över i sitt fartfyllda egna nummer Doli Doli.

De står ännu på scen för att inflika sina guldiga gitarrslingor kvällens varmaste stund med Andrew Lloyd Webber-balladen You Must Love Me, som skrevs in i Evita som nytt nummer till filmen med Madonna i huvudrollen 1996.

Madonnas röst är - okej, visserligen lite medfaren av sång och dans men det känns bra, man hör att hon har sjungit  och dansat även om det ibland varit mer gymnastik än känsla. Men det är knappast någon som lyssnar på henne  för att höra världens mest fantastisk röst. Man lyssnar för att höra Den rösten.

När Madonna smäller av sin avslutning i en scifi-dräkt är det tillbaka till det hårda. Give it 2 me rentav piskas in i oss och hon är fortfarande i sitt livs kondis. Det är inte mycket Madonna talar mellan varven - "Helsingfors, låt mig höra er!" "Alla vackra finska kvinnor!" Och när det kvällnar konstaterar hon att hon känner kylan krypa in där hon står lättklädd på den höga scenen som är nittio meter bred och fångar in havsbrisen - något man knappt känner av i den täta publiken förrän efteråt.

Madonna är inte känd för att vara spontan. Allt klaffar, allt är på minuten. Under den europeiska turnén har hon dessutom skippat det enda rörliga inslaget - tidigare lät hon publiken önska sig en låt. Så icke nu.

Madonna fyllde 50 år i fjol, och för ungefär fyrtio år sedan befann hon sig i en stadsdel i Pontic, Michigan, som var föremål för social planering: En tredjedel svarta, en tredjedel latinos och en tredjedel vita bodde där. Madonna har sedan dess korsat alla gränser, filtrerat, mixat, visat att hon går hem. Hon har också varit en av dem som brytt sig om aids sedan 80-talet då hennes vänner dog som flugor, och hon har dansat på gayklubbar hela ungdomen för att vara i täten.

Men det var då. Det förgångna (mjuka?) har hon till stora delar skurit bort. Fast en kul referens kommer i La Isla Bonita där hon ändrat texten och sjöng - om nån märkte? - When a boy loves a boy / and a girl loves a girl.

Annars är det synd om Madonnas ursprung blir mer otydligt ju äldre och mognare hon blir. Gårdagens popexplosion var som om hon börjat bli yngre. Som Benjamin Knapp.

Sylvia Bjon

09-1253268, sylvia.bjon@hbl.fi

>>Läs mera: Låt för låt