ROMAN

Fjodor Dostojevskij

Fattigt folk 

Översättning: Lars Erik Blomqvist 

År 1846 verkade Dostojevskijs debutroman Bednyje ljudi/ Fattigt folk – titeln kunde stå på flertalet av hans böcker – som en uppenbarelse.

Tanken om att detta mogna verk är skrivet av en tjugofemåring ter sig hisnande. I kölvattnet av Gogols novell Kappan som utkommit fyra år tidigare skildras här det petersburgska tjänstemannaproletariatet. Likväl går Dostojevskij längre: Gogols huvudperson har varken några förhoppningar eller drömmar (bortsett från en ny kappa), men hos Dostojevskij möter vi en "liten människa" som bryr sig om de andra.

Den fattige äldre kanslisten Devusjkin och den föräldralösa unga Varvara finner tröst i att skriva brev till varandra.

Trots att Varvara är en avlägsen släkting till Devusjkin som bor i ett hus mittemot hennes vågar de knappt mötas, för att inte skada hennes rykte - så mycket mera som han hjälper henne ekonomiskt.

Så här beskriver Devusjkin sin bostad: "Men vad är det egentligen för kyffe som jag har hamnat i, Varvara Aleksejevna! ... Tänk er, ungefär, en lång korridor, alldeles mörk och smutsig. På höger hand en mörk vägg, på vänster hand bara dörrar och dörrar, precis som på ett hotell, de ligger efter varandra i en lång rad. Fast här hyr man de där små lägenheterna, och i var och en av dem finns det bara ett enda rum; i varje rum bor det två människor, ibland tre." Som på ett hotell, skriver Devusjkin. Som på ett fängelse, menar författaren. Huvudpersonernas brevväxling för tankarna till två fängelseinterner.

Sentimentalismens arv

Här kan man inte låta bli att tänka på sentimentalismens arv hos Dostojevskij: Fattigt folk präglas av samma undertoner som Charles Dickens verk. Det gäller inte bara idealisering av unga kvinnor utan också skildringar av stadslivet. Här träder Dostojevskij fram med sin urbana antipoesi som senare gav honom en unik plats i världslitteraturen.

I Finland där Dostojevskij räknas nästan som nationalförfattare frestas kanske publiken att betrakta Fattigt folk som en inledning till hans mera kända romaner.

Devusjkins tonfall finner vi hos Marmeladov i Brott och straff. Den rike cynikern Bykov är en föregångare till Svidrigajlov, men här orkar den unge Dostojevskij ännu locka till skratt: Bykov vill gifta sig och få arvingar därför att han "har svurit att göra sin odåga till brorson arvlös." Varvara är lika späd som Sonja Marmeladova, men hon har inte Sonjas obevekliga godhet. Varvara är lite fåfäng av sig, trots att hennes brevvän vill i henne se "en fågel från himlen, till tröst för människorna och till den skapande naturens prydnad."

Skiftande, nervig rytm

Trots att debutanten Dostojevskij var en ättling till Cervantes, Schiller och Balzac finns det något unikt ryskt i hans huvudperson: hans språk.

Devusjkins språk är naivt och ovårdat, det kännetecknas av upprepningar och diminutiva former. Devusjkin är lite av en jurodivyj (Kristi dåre), och trots att Varvara är fäst vid honom (han är ju hennes enda vän) kan hon inte låta bli att kritisera honom för hans tragikomiska och allt annat än virila sätt.

Dessa särdrag är en utmaning för översättare. Lars Erik Blomqvist, en av de mest meriterade introduktörerna av rysk litteratur, klarar sin uppgift med sin sedvanliga elegans. När det gäller romanens skiftande, nerviga rytm uppvisar Blomqvist absolut gehör, trots att några enstaka detaljer faller bort eller missuppfattas. Alfred Jensens översättning med titeln Arma människor (1920) är inte lika levande. Det jag saknar i den nya utgåvan är en kulturhistorisk kommentar. I övrigt har boken en dragningskraft för moderna läsare: i och med att folk (bland annat fattigt folk!) idag kommunicerar mycket per e-post har brevromanen som genre fått en renässans.

Zinaida Lindén

kultur@hbl.fi