FACKBOK

Timo Harakka

Luoton loppu. Rahavallan raunioilta kohti uutta kapitalismia. Barrikadi, WSOY 233 s. Titel & info

Timo Harakka är en mångsidig man: Turkkas lärling, tv-journalist, en kolumnist av Guds nåde. I motsats till kollegan Jyrki Lehtola är han inte elak mot människor, utan mot systemet. För mig är Spagettivatikaani, Harakkas analys av EU på 90-talet då Finland just anslutit sig, fortfarande en av de bästa finska böckerna om unionen. Nu har Harakka skrivit en bok om finanskrisen. Boken baserar sig på utmärkta sekundärkällor och är både extremt kritisk och informativ. Samt underhållande och pedagogisk.

Problemet är att boken faller mellan många stolar. Den utkommer i WSOY:s Barrikad-serie för pamfletter men är mera än en pamflett. Den tar upp ytterst viktiga frågeställningar och innehåller bra förslag, men den är skriven av en utomstående, en journalist. Så den sjönk som en sten i junikylan. Det svider då man tänker på hur mycket diskussion Heikkas och Boxbergs fullständigt triviala verk Lumedemokratia (i samma serie) väckte.

Något är fel. Eller som Harakka själv säger: försök diskutera bankernas nya likviditetsbestämmelser på ett cocktail-party! Det hjälpte inte ens att Harakka fick igenom en artikel i Helsingin Sanomat om EU-valet och finanskrisen som valtema. Tystnaden har varit öronbedövande.

I boken diskuterar Harakka de verkliga problemen i både det finska och det globala samhället. Centerpartiets valfinansieringsskandal har belyst hur små politikens cirklar numera är. Några finska skumma småföretagare påverkar lokalekonomiska beslut med hjälp av små donationer: detta är rikspolitikens betydelse i dagens Finland. Globaliseringen och EU har medverkat till att praktiskt taget allt annat faller utanför. Till exempel en megaklassens finanskris.

Luoton loppu beskriver hur finanskrisen uppstod, de komplicerade men dock (enligt Harakka) begripliga metoderna för att omvandla ett lån till ett finansinstrument, vilka väldiga summor det gällde, hur osäker ekonomins relation till verkligheten är, och hur en ny kapitalism skulle kunna uppstå.

Harakka är ingen marxistisk revolutionär. Han tror på en hederlig gammalmodig kapitalism med genomskinliga finanstransaktioner och han tror att en sådan kapitalism går att återskapa ur ruinerna av den turbokapitalism som förhoppningsvis nu har gått under. Det finns redan klara tecken på att depressionen börjat gå över i USA och krisens värsta scenarier tycks inte förverkligas. Det finns en risk för att Harakkas analys glöms lika snabbt som detta otroliga fria fall. Den stora kraschen låter vänta sig ...

En intressant men inkonsekvent utgångspunkt är finanskrisen som en imaginär företeelse, något som finns till för att man tror på den. Harakka skriver om Ceausescu-momentet, då Rumäniens diktator under sitt sista tal plötsligt blev hånad av folket. Tron, eller snarare rädslan hade försvunnit. Harakka drar paralleller till ekonomin: så länge vi tror att det inte finns alternativ, ändras ingenting.

Men finanskapitalismen har ingen Ceausescu. Liksom Harakka själv visar, påverkade Madoffs och Kailajärvis fall inte alls själva systemet. Hur kan finanskapitalismen kollapsa utan att allt kollapsar? Harakka har rätt när han liksom George Soros påpekar att finanskapitalismen är en överenskommelse. Men ändå är finanskapitalismen ingen allsmäktig illusionsskapare.

George Soros har skrivit om marknadernas "reflexivitet", som visar sig i att marknaderna kan ändra verkligheten också med illusoriska koncept. Men detta ändrar inte själva mekanismen. Soros har blivit rik därför att han kunde skilja mellan verkligheten och illusionerna: när han gjorde sitt kap med brittiska punden, så opererade han med verkliga pund och inte inbillade sådana. Och han förlorade mest - enligt egen utsago - när han trodde att Ryssland hade blivit en normal marknadsekonomi där lagarna gällde.

Harakka håller sig för det mesta på den konkreta verklighetens sida. Det är hans styrka: han vet vad han talar om och försöker inte hitta på abstrakta teorier och begrepp. Ifall finansvärdepappren före krisen hade delats jämnt bland alla levande barn och vuxna, hade var och en fått nästan 100 000 euro (s. 14). Denna tankelek borde ha fått var och en att inse att något gått snett!

Hans mest sympatiska tanke är just den, att även helt vanliga människor kan förstå vad det är frågan om, hur finansinstrumenten fungerar, varför det blev en katastrof, hur detta kunde korrigeras. Han gör också sitt yttersta för att bevisa denna tes med sin bok och lyckas åtminstone delvis. Han hoppas att klassiska borgare (typ Zyskowicz och Niinistö) och de rödgröna (typ Arhinmäki) kunde förena sina styrkor och rädda kapitalismen från sig själv ... Det kan jag tyvärr inte tro på, fast jag saknar någon bättre lösning. Det ju svårt att förstå hur samlingspartiets understöd kan växa precis när dess ideologi har visat sig vara katastrofal.

Chefen för Islands centralbank var en tidigare tv-journalist utan någon ekonomisk utbildning. Harakkas bok ger honom alltså en viss rätt till att sätta målet högt, exempelvis i riktning mot Finlands Bank. Om man tänker på alla de misstag som begåtts av Erkki Liikanen & co, vore Harakka ett bättre alternativ.

J. P. Roos

kultur@hbl.fi

>> Läs Tapani Ritamäkis impuls om de isländska bankerna.