FACKBOK

Ulf Dinkelspiel

Den motvillige europén. Sveriges väg till Europa.

Atlantis 2009.

Sverige är det land som vi i Finland brukar jämföra oss med då det gäller EU-politiken. Därför är det välkommet att den svenske veterandiplomaten Ulf Dinkelspiel har skrivit en bok om sina erfarenheter från många och långa förhandlingar som i slutändan innebar medlemskap i Europeiska unionen 1995.

Dinkelspiel var redan som UD-tjänsteman med om frihandelsförhandlingarna 1970-72, som ledde till tullfrihet för både svenska och finländska industrivaror på den västeuropeiska marknaden. I Finland var EEC-avtalet på grund av sovjetiskt motstånd mycket kontroversiellt. Detta är inget som Dinkelspiel fäster sig vid, utan han funderar i stället på om inte statsminister Olof Palme helst hade sett Sverige som full medlem redan då, samtidigt med Danmark, Storbritannien och Irland. Enligt Dinkelspiel hade det varit den bästa lösningen, i varje fall för den svenska ekonomin.

I EES-förhandlingarna i början av 1990-talet var Dinkelspiel svensk chefsförhandlare och 1991-94 gjorde han ett inhopp i politiken som Europa- och handelsminister för moderaterna i Carl Bildts borgerliga regering. Allt slutade väl i och med att Sverige tillsammans med Finland och Österrike blev EU-medlemmar. Däremot var det enligt Dinkelspiel olyckligt att det i Sverige ordnades en separat folkomröstning om övergången till euron. Det beslutet borde riksdagen ha tagit, menar han.

Att president Mauno Koivisto i oktober 1990 inte informerades på förhand om Sveriges avsikt att ansöka om EG-medlemskap betecknar Dinkelspiel som ett oacceptabelt schabbel från svensk sida. Boken ger också exempel på inrikespolitiska problem i Sverige kring omprövningen av integrationspolitiken. Ömsesidig misstänksamhet och dålig personkemi präglade tidvis relationen mellan två centrala aktörer, socialdemokraternas Ingvar Carlsson och moderaternas Carl Bildt.

Tyvärr är Dinkelspiel återhållsam då det gäller omdömen om personer. I en reflektion kring internationella förhandlingar lyfter han fram "en finländsk kollega" som ett exempel på en skicklig och respekterad förhandlare, på vars ord man alltid kunde lita. Men läsaren får irriterande nog aldrig veta namnet på denna finländare. Kanske var det UM-tjänstemannen Veli Sundbäck som i likhet med Dinkelspiel sysslade med handelspolitik?

Finland har ibland kallats det hotade landet, och Sverige det skyddade. På ett icke-uttalat plan återkommer detta i Dinkelspiels bok. Trots kaoset i slutet på 1980-talet då Berlinmuren föll och kommunismen började rämna, åtföljt av den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet, kunde Sverige i relativ trygghet analysera sin plats i det nya Europa. I Finland rådde i det närmast panikstämning så länge Sovjetunionen fortfarande existerade och vsb-pakten var i kraft. Så snabbt det var möjligt omprövades sedan politiken och också en finländsk medlemsansökan kunde lämnas in i Bryssel.

Enligt gängse finländsk självförståelse har EU-medlemskapet haft en stor betydelse för landets säkerhet. Dinkelspiels bok ger en nyttig påminnelse om att EU primärt är en ekonomisk gemenskap: de avgörande förhandlingarna mellan kandidatländerna och EU gällde unionens budget, jordbrukskvoterna för mjölk och socker samt fisket. Att det massmediala intresset låg just här var därför också naturligt.

Dinkelspiel höjer sig samtidigt över de tekniska handelsfrågorna och diskuterar mera filosofiska problem: vem är egentligen europé och hur ska Europas framtid gestalta sig. Hans vision är ett smalare men vassare Europa, där nationerna består men nationsgränserna suddas ut.

Dinkelspiels bok fungerar som en bra men ganska krävande introduktion till Sveriges förhållande till den västeuropeiska integrationen under hela efterkrigsperioden. En del faktaslarv – euroomröstningen i Sverige ägde inte rum 2002 och det var inte Nicefördraget som holländarna och fransmännen röstade nej till – förtar inte ett gediget helhetsintryck.

Richard Brander

kultur@hbl.fi