ROMAN

Ulla-Lena Lundberg

Leo, Söderströms, 2009 (nytryck, originalet från 1989)

För en vecka sedan stod jag på en skranglig stege och tjärade en bastu tillsammans med två finska kulturarbetare i 40-årsåldern. Den ena var teaterpedagog och den andra Steinerlärare.

Teaterpedagogen hade haft kvinnoproblem under midsommarhelgen och nu stod han med sin långa pensel, som var nerkletad med tjära och terpentin, och frågade oss om vi trodde att mängden lycka och sorg var beständig i världen oberoende av vilket århundrade man levde i.

Det kändes som en ovanligt innerlig fråga för att komma från en finsk man med målarfärg på händerna – vi hade inte ens druckit sprit. Men jag hade nyss läst Ulla-Lena Lundbergs roman från 1989, Leo, om den stora bondeseglationen från Åland, och tyckte att jag kunde svara med säkerhet på frågan.

– Nej, sade jag, det fanns mera sorg i världen förr i tiden.

Jag tänkte på Leander, berättaren i Leo, som fick hålla många av de döende spädbarnen i Eskilssläkten i famnen, medan de hostade och drog krampaktigt efter andan: "Ibland tänker jag att det barmhärtigaste jag kunde göra är att knipa till lite om den lilla halsen, bara så att det blir stilla, eller bara lägga min stora hand skyddande över näsa och mun så att de inte längre behöver snappa efter luft.

Men det gör jag aldrig. Lidandet har ingen mening, men livet har en mening, det lär jag mig av Eskilsbarnen som dör. Livets mening är livet. Det ser jag ju hur fruktansvärt gärna de marterade kropparna vill leva." Fanns det mera sorg förr i tiden? Det måste vara så, eftersom spädbarnsdödligheten var så stor långt in på 1900-talet. Ett par som fick tio barn varav endast tre överlevde måste ha upplevt en rent kvantitativt större sorg än någon gör i Finland i dag. Men också kvalitativt: Leander påminner oss i boken om att varje döende barn är en lika fruktansvärd upplevelse, även om han önskar att han skulle bli luttrad.

Jag vet ändå inte om Teaterpedagogen tröstades av min antropologiska insikt – jag befann mig djupt inne i en romanvärld och han behövde snabba relationsråd.

Startskottet för romanboom

När Leo kom ut 1989 var det efter att Ulla-Lena Lundberg gjort sig känd som mycket ung debutant (hon gav ut en kritikerrosad diktsamling som 15-åring), dokumentarist av hemknutarna i Kökar och författare till essäistiska idéromaner om Afrika.

Leo var den första boken i en serie på tre - trilogin skulle bli Lundbergs åländska "Forsytesaga", en episk släktkrönika i bästa muntliga tradition.

Författaren hade suttit och studerat bouppteckningar från 1800-talet och resultatet var denna första bok om den moderna kapitalismens rötter: den stora allmogeseglationens period, då vanliga åländska bönder plötsligt byggde upp en fantastisk, lukrativ flotta som förde dem först ut i Östersjön och Nordsjön, sedan till stora världen - Afrika, Amerika och Australien.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag hör orden "åländsk allmogeseglation" är det inte så att jag rusar till biblioteket. Under den vecka som jag läste Leo funderade jag mycket på hur man skulle kunna förklara för någon som aldrig hört talas om den vilken utomordentlig bok det här är. För det märkliga är att det är många som missat Lundberg, trots att man gärna placerar henne bland de allra största finlandssvenska berättarna. Kanske är hon rent av den största i sin generation.

När Leo kom 1989 innebar det startskottet för den finlandssvenska romanboom som skulle prägla 90-talet. Jag tröstar mig med att Hbl:s anmälare Merete Mazzarella hade liknande svårigheter som jag. Så här skrev hon i sin recension: "(Lundberg) har skrivit en roman som är den första delen i en utlovad trilogi och som är så mångsidig och så rik att det känns överväldigande svårt att göra den rättvisa."

Symbol för ökonomien

Men någonstans måste man ändå börja, och kanske gör man det bäst med handlingen.

Vi befinner oss alltså i mitten av 1800-talet, i den åländska byn Lemland där den ovanligt driftiga 14-åringen Erik Petter övertar sin fars djupt skuldsatta gård.

Erik Petter blir patriarken som bär hela seglationen på sina axlar – det är han som pumpar upp sin första galeas och sedan, så småningom, börjar beställa skonerter från Sideby i Österbotten, där de bästa skeppsbyggarna hittas. Skeppet Leo byggs 1870, och blir snabbt Lemlands mest inkomstbringande skonert, en symbol för den nya globala "ökonomien" som Erik Petter tycks ha speciell näsa för. "Världsekonomin expanderar, och våra fartyg står rustade för att driva den framåt." Men kapitalismen kräver också sina offer, märker byborna, som börjar kalla Leo för "Människoätaren" eftersom skeppet varje år kostar någon livet.

Finlandssvenska kvinnliga författare tycks ha en speciell talang för att göra poesi av maritima detaljer: "Där ligger skutan sjösatt när hon överlåts, med skrovet i perfekt skick, kalfatrat och försett med nödiga förbindningar, roder, roderjärn och beslag, brått- och gångspel, kranbalkar, pollare, förtöjnings- och ankarlys, spygatt, pumpar och tillbehör, pumpsot, röstjärn, naring av proviant och inventarier, kajuta och skans utan inredning, ävensom till insättning färdiga master, bogspröt och alla till tacklingen hörande rundhult".

Jag tänker på Tove Jansson som alltid skriver om havet med stor auktoritet – samma säkerhet finns här, det absoluta gehöret för hur rejält folk pratar och för sig.

Man kommer också att tänka på Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. I Leo använder Lundberg samma stilistiska teknik som Moberg, där ett okonstlat berättande tar uppmärksamheten från att boken samtidigt bär på den moderna romanens alla förtjänster. Den grundläggande ambitionen är att förklara stora samhällsskeenden.

Ändå är det förstås de enskilda detaljerna vi minns. I Mobergs första utvandrarbok kommer jag aldrig att glömma den fruktansvärda scenen då Karl Oskar Nilssons lilla dotter Anna föräter sig på gröt – jag får tårar i ögonen av att bara skriva den här meningen – och i Lundbergs bok minns jag ett liknande far-dotter-förhållande. Erik Petter är ute på sjön halva året men ändå är hans kärlek till dottern Kristina gränslös: "För Kristina blir han det samma som Gud: ofta frånvarande, men närvarade en outtömlig kärlek."

För den som inte tidigare bekantat sig med Lundbergs sjöfararböcker så kommer här en sträng uppmaning: gör det nu, det här är litteratur av bästa virke.

Philip Teir

philip.teir@hbl.fi

I nästa del läser vi uppföljaren, Stora världen. Den som är intresserad av detaljerna kring de skepp som byggdes i Österbotten på 1800-talet ska kolla in den fantasieggande Sideby-sajten http://sydaby.eget.net/swe