Torsten Pettersson: Seendets rike

Söderströms 2009

Diktens stillhet är bara ett hölje, en tillfällig form: under vibrerar oro bortom allt ordnat språk. Så tänker jag under läsningen av Torsten Petterssons nya diktsamling Seendets rike. Här möter behärskat tonfall och stillsamma bilder i metriskt välsydda strofer (som man egentligen uppfattar först när man läser högt), men allt ger ändå intryck av att vara övergående fenomen, en sorts hemliga vinklar av verkligheten.

Mörker sipprar ut där, mellan bokstäverna; allt stupar, förvandlas, rörs om. Barndomsminnen söker upp texten och vägrar att försvinna. Pojken som ska somna känner sig stå "med kalla tår vid världens kant", och världen är ett skepp som susar fram i rymden. I en mörk herrgård får barnet se "en dansande boll av ljus". Ett tecken för vad? En vuxen kommer och återför honom till det ordinära. Annan dikt: "Något talar till mig, oavbrutet, / men jag hör endast mänskligt tal: / stum är vinden, träden rasslar bara". Eller så visar sig "En andedräkt bakom fönstret om kvällen" - och här ekar väl Pär Lagerkvist en smula: "Vem gick förbi min barndoms fönster / och andades på det".

Inte alla tecken är oroliga, somliga är till och med vänliga. Inte allt som ses - bruna åkrar, svärmande starar och semesterortens restauranger – är tecken: de bara är. Vanligheten är ett av Petterssons grundämnen, och det är där han emellanåt kan bli anonym. Ett redogörande, lite godtyckligt drag smyger sig på, särskilt i samlingens tredje avdelning, som är den svagaste. Som lyriker är Torsten Pettersson väsentligen en komprimerare: han iakttar skeden över tiden men för dem samman i en eller ett fåtal sekvenser. Denna metod kunde han ibland ha drivit längre och därmed vunnit i mångtydighet. En redaktör borde också ha motat en viss benägenhet hos poeten att hänga på sina dikter förklarande upplysningar.

När Pettersson glömmer eller ignorerar den småpratiga livsvisdomen är han bättre, ibland verkligt bra. Och allra bäst när den där oron kommer närmre – när den, gissar jag, varit diktens själva incitament.

Mörk och lätt

Pettersson skriver i ett efterord att han betraktar Seendets rike som den avslutande, fristående delen i en trilogi, som inleddes med den "desperata nihilismen" i Varje dag (2002) och fortsatte med Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar (2005) – som jag för egen del minns som en uppiggande blandning av sorgsenhet och trots. Del 3 tillskrivs en "större livstro". Kanske är det så, det beror förstås på hur man läser. I alla fall vill jag avrunda med en av samlingens bästa dikter, där Pettersson är samtidigt mörk och lätt:

Vi ligger vakna i var sin säng min en gång älskade och jag.

Hon har snö i famnen, jag har hö.

Fönstret står öppet mot sommarnatten, dess tysta träd och sovande fåglar,

lutande träd och sovande berg.

Hela världen var en gång ett hav av glittrande gröna atomer.

Nu flyter de tillbaka in i mörkret.

Jag visste inte att man kan se det utan att vara död.

ERIK BERGQVIST