POST TILL PASTOR JAKOB

Tennispalatset 8, Maxim 1, Rex Cello 1, 2, 5

Regi: Klaus Härö. Manus: Härö, efter en originalidé av Jaana Makkonen. Foto: Tuomo Hutri. Musik: Dani Strömbäck. I rollerna: Kaarina Hazard, Heikki Nousiainen, Jukka Keinonen.

Klaus Härö har aldrig stuckit under stol med sin kristna tro, men i hans spelfilmer är det närmast humanisten och medmänniskan Härö som kommit till tals.

I regissörens färska film, Post till pastor Jakob (Postia pappi Jaakobille), får humanismen däremot sällskap av andligheten, den svärtade humorn inte att förglömma. Någon torr och tråkig predikan är detta inte.

Jakob (Mikko Nousiainen) är den blinda och bräckliga själavårdaren som håller till i en gudsförgäten landsortsförsamling, ett pastorat som tömts på folk för länge sedan. Den enda människa man ser till är postiljonen (Jukka Keinonen).

Följaktligen är även högmässorna ett minne blott och i den mån kyrkoherden över huvud taget är i kontakt med sin flock sker det brevledes.

Det är här som Leila (Kaarina Hazard), den nyligen benådade livstidsfången, kommer in i bilden. Hon får i uppgift att sköta korrespondensen, att läsa upp breven och anteckna svaren, gärna med ett bibelcitat som vägkost.

Olika barn leker bäst

"Voi jumalauta!", är Leilas spontana kommentar. Och här tycker man sig skönja framväxten av det beprövade olika barn leker bäst-scenariot. Poängen är att Härö och författarkollegan Jaana Makkonen gått in för att sälja sig dyrt.

Så är Kaarina Hazards Leila inte den oskyldigt dömda, missförstådda medelålders tanten - som läser kultursidorna till morgonkaffet - utan en bitter, butter och sargad själ som inte har mycket till övers för pastor Jakobs nådearbete.

Vem kan förlåta en sådan som jag? grymtar kvinnan, och i ett försök att komma lättare undan börjar hon dumpa posten i brunnen. Men det som inledningsvis framstår som en god idé får tragiska för att inte säga existentiella konsekvenser, speciellt som posttrafiken även i övrigt sinar.

Underförstått: Vad är en präst utan sin församling, en herde utan sina får? Finns det hopp för en sådan stackare?

Stora frågor, knepiga frågor, men inte så att Klaus Härö tar i. Han står med båda fötterna på jorden och en Röd Nortti i mungipan. Det här är lika vackert och hoppingivande som det är kargt. Och även om Leila inte har mycket till övers för pastor Jakobs "halleluja"-fasoner tvingas även hon böja sig.

Se här en man som lever som han lär, som är godheten och ödmjukheten själv. Att Nousiainens åldriga prelat sedan går omkring i långkalsonger även om sommaren må vara honom förlåtet, det säger mycket om det jordnära atmosfären i filmen.

Det här är andligheten inte som en "hög visa", utan som en fattigmanstango bland martallarna i skogsbrynet.

Vad beträffar personalpolitiken är Post till pastor Jakob något av ett kammarspel, inte helt olikt Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna, men som sagt är humöret betydligt mera finskt, som i bitterljuvt.

Jag skulle gärna ha sett ännu mera av den humoristiska laddningen, men bra så, finländsk film har inte för vana att ta ut svängarna på den punkten.

Återstår frågan om filmens omfång, ramverk. Post till pastor Jakob startade som ett tv-filmprojekt och trots att Tuomo Hutris färgfoto får filmen att lyfta ovanför hustaken känns speltiden på 75 minuter snålt tilltagen.

Men det kan man ju inte säga om Heikki Nousiainens och Kaarina Hazards rollarbeten. De är skamlöst skickliga, båda två; bräckliga, skamfilade, ödmjuka, små, stora och så himla mänskliga att det inte går att ta fel på dem.

Det finns mångt och mycket i Herrens hage.

KRISTER UGGELDAHL

krister.uggeldahl@kolumbus.fi