DIKTER

Anni Sinnemäki

Aleksis Kiven katu

Otava 2009

Jag lärde först känna Anni Sinnemäkis texter genom Ultra Bra – sånggruppen som förde den politiska sångkulturen från 1970-talet in i vårt sekel med texter som förenade det personliga och privata med samhällets och klotets nya utmaningar och hotbilder.

70-talets insikt om att "allt är politiskt" var nu omstöpt till "allt är ekologiskt", eller "det privata är globalt". Anni Sinnemäki är nu en av de synligaste gröna politikerna och riksdagsledamöterna och sannolikt också deras nästa ordförande.

Som lyriker i bokform debuterade hon år 2003 med samlingen Sokeana hetkenä (I den blinda stunden) – en bok som hörde till finalisterna om titeln Årets bästa diktsamling i Helsingin Sanomats debutanttävling.

Hennes nyutkomna diktsamling heter Aleksis Kiven katu (Aleksis Kivis gata) och består av dikter förankrade i städer och platser där hon levt eller som hon besökt. Att utgå från namngivna platser, gator, städer och länder skänker dikterna en konkretion och närvaro som också blir en del av dikternas styrka. Andra dikter handlar om samliv, skilsmässor, pappan, vännerna, om minnet av resor i Turkiet, eller om arbetsbesök i Moskva eller St. Petersburg.

Det finns många saker som gör att jag tycker om hennes dikter. Hennes språk är enkelt och naturligt, med en talad diktion som sällan blir alltför vardaglig och aldrig ointressant. Hon lyckas beskriva både den samhälleliga, ekologiska och politiska verkligheten samtidigt som hon förmedlar sin personliga och intima upplevelse. På det sättet visar hon att inga vattentäta skott existerar mellan det "stora" och det "lilla" livet, mellan "samhället" och "jaget"; att verkligheten inte låter sig splittras eller uppdelas i av varandra oberörda eller oberoende delar.

Många dikter är nostalgiska på en sorts vänligt och eftertänksamt sätt, utan att för den skull bli sentimentala. Hennes minnen väcker minnen och känslor till liv också hos mig som läsare. Jag känner igen mig i hennes erfarenheter.

I sin art ovanlig är dikten som handlar om ett modernt parförhållande i projektarbetarnas och de ambulerande politiska nomadernas tidevarv (min översättning):

"Vi bedrar varandra finkänsligt

den som anländer till staden på söndagen

anländer till rena lakan

där de nattliga gästernas doft

inte känns

...Då vi båda återvänder hem

är vi mycket vänliga

du diskar kärlen, jag tar ut mattorna... På kvällen då vi klär av oss

ett tillfälligt märke på huden

under en flyktig stund

rädslan att bli fast

som den illavarslande aningen i spårvagnen

innan kontrollanterna med

ljudligt röst säger

god dag kontroll av färdbiljetterna"

Dikterna har en ofta torr och saklig humor, en vardagens understatement, som gör att drömmen förankras vid jorden och också det halva och ambivalenta accepteras, om det så måste vara. Såhär lyder hennes "Råd till en ung kvinna" (min översättning):

"Respektera din mor

Läs romanerna till slut

Känn till hur bröd tillverkas ... Också det stiligaste klädesplagg

kommer att bli omodernt

klassiker finns inte ... Öva

in ett leende

med vilket du fångar mannen

med en enda blick.

Lev inte med vanföreställningen 

att de som fylkas kring dig

verkligen behöver dig ... När du nationaliserar oljetillgångarna

gör det så att ingen

blir inburad för skattesvindel ... Om du gråter, gråt på bio

annars är det inte meningen

att sörja och lipa

men att låta

världen med sina bekymmer

tränga genom huden

in i blodet och förstärka benet"

CLAES ANDERSSON

kultur@hbl.fi