GÖSTA ÅGREN

Bottniska nätter

Söderströms, 2009.

För den medelålders Gösta Ågren var gåtan döden. Det viktigaste temat i hans poesi var frågan hur man skulle närma sig detta orubbliga faktum, hur ge det mening utan att hamna i självbedrägeri och hinsides­längtan?

Tidsupplevelsen präglades av stark och ohjälplig flyktighet, ”sommaren stod aldrig stilla / och redan i början var den förbi” och livet jämfördes i en lika vacker som konkret bild med flygfisken i sin flykt innan den ”går i silverskummet / ned igen, och havet är som förr.”

Nu när poeten har blivit gammal har frågeställningen förändrats. Gåtan finns kvar, men den är inte länge döden utan livet, och detta har fått en paradoxal, varaktig tyngd. Diktjaget står som ett lod i ögonblicket och ser ut över sitt liv:


Att åldras är inte

att lämna något, men

att under nuets molnstod

vända sig om, och se ut

över sitt liv, en ännu

oläst bok. Allt,

som den innehåller,

återstår!


Dikten heter ”Men att” – en titel som i ett nötskal fångar poetens strävan efter ständigt preciserade perspektiv – och ingår i Gösta Ågrens nya diktsamling Bottniska nätter. Det är en bok vars utgångspunkt är högst jordisk. Ett kort förord meddelar att den skrevs efter en glaukomdiagnos. Mycket riktigt är seende kontra blindhet ett viktigt tema i boken. Men den bistert serena diktarhållningen kan knappast förbindas med utgångspunkten: med sådan distanserad auktoritet har poeten Ågren redan länge talat. Och, som han skriver i förordet: ”Att kalla detta ’sorgearbete’ eller ’terapi’ är att krympa den mänskliga gestaltens öde.”

Omärklig form
”Den mänskliga gestaltens öde” – där har man också en koncis karakteristik av vad Ågren skriver om. Orädd som få – jämförbar är kanske Lennart Sjögren – framhärdar han i att se tillvaron just som öde. Han uttalar sig med stora och generella anspråk och känner inget behov att förminska eller förmildra sin diktarposition genom gemyt och förment kamratlighet. Redan för länge sedan påpekade Gösta Ågren att ”av berättelser är det möjligt att minnas / bara det viktiga, aldrig historien. / Och jag minns.”

På sätt och vis är han en litterär paradox. För att säga sitt har han skapat en form som är hans och omisskännlig. Den bjuder inte längre på överraskningar men är mycket funktionell och suggestiv. Man kan säga att den är nästan omärklig och får läsaren att uppleva dikterna som innehåll utan form, på samma sätt som böner eller psalmer upplevs (vilket inte är detsamma som formlöshet, bör för säkerhets skull påpekas). Eller kafésamtal, påpekar Ågren själv: ”Den gamle diktaren talar / tydligt, som om form / var möjlig också när / man slagit läger inne i ett kafésamtal”.

Påståendet och pausen
Ågrens form framom andra är det aforistiska påståendet. Hans lakoniska dikter frågar inte, utreder numera sällan men presenterar det hårt komprimerade resultatet av en livs- och tankeprocess.

Det kunde tvinga in läsaren i en passiv och enahanda roll, om inte säkerheten och kontrollen vägdes upp av andra element. Ett är de språkliga bilderna, som drar åt ett annat håll än påståendet, sprider betydelserna och gör läsningen lustfylld. Som i citatet ovan där uttrycket ”nuets molnstod” framstår nästan som en dikt i dikten.

Påståendets motpol är pausen, ett av Ågrens mest centrala begrepp. Tystnaden är över huvud taget viktig i hans poetik. Dikterna kommer inte ur vardagens brus utan omges av den tystnad som markerar beredskapen till reflexion.­ Men pausen är också ett tillstånd bortom formuleringen, tystnaden som måste finnas för att något skall kunna yttras, samtidigt som den då överröstas.

Dikten Varnaren kan läsas både som en varning till poeten själv, medveten om att språket kan tysta, lika väl som det kan inbjuda till dialog, och mer generellt som en formulering av det spänningsfyllda förhållandet mellan tal och tystnad, dessa två som både förutsätter och utesluter varandra:


Han sade: Undvik slutet

på berättelsen; det är

fanatism att aldrig

missa ett hjärtslag,

att alltid förvandla

en möjlighet till plan,

en aning till ord.

Han sade: Välj

pausens frihet,

timmar, djupa

som år!


Risken finns förstås att Gösta Ågren skall köra fast i sitt strängt formaliserade idiom. Men varje diktsamling innehåller tillräckligt många goda tillämpningar av det för att boken skall bära. Och få kan som han påminna oss om det självklara, det som vi alltid glömmer. Som i följande dikt, vars reminiscenser av den yngre Ågrens formuleringar påminner om att denne poet alltid varit sig trogen. I likhet med så mycket annat han skrivit är Dagar och nätter en dikt som borde finnas på mångas hustavla:


Vi är samhället. Med

klockslag och möda tar vi

varandras dagar. Vi tror,

att vi kan nå en annan

värld genom att kalla den

framtiden. Lutade över

arbetet och döden har vi

så förblindats, att inte ens

Ingentings hisnande tomhet

får oss att höja vår blick

genom timmar och

kallprat mot

nuet, uppenbarelsen

i alla språk. Vi somnar

till sist, och då äntligen,

ger vi varandra natten,

djupet under dagen.


MICHEL EKMAN

kultur@hbl.fi