Ann Jäderlund

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

188 sidor, Bonniers 2009.

Den som har försökt reda sig på främmande språk utan hopp om fulländningens glans vet att kommunikationen ofta nog hänger mer på tonfallet än på orden. Man kan med halsbrytande fantasifullhet byta ut ord så länge man lyckas hålla sig inom det självklara tonfallets ram.

Det är något av denna suveräna behärskning som finns i Ann Jäderlunds poesi. Hon talar "litteratur" med klockrena tonfallsackord medan själva betydelserna vilset vandrar i sidled. Läsaren hör hela språkets register vecklas ut – vidunderligt vackert men plötsligt främmandegjort, obeboeligt, förtrollat.

Kanske är det just det absoluta gehöret som gjort Ann Jäderlund till en av den samtida svenska poesins allra största ikoner. Hennes sjätte sinne för hur högstämda, nästan sakrala, språkdelar kan flätas samman med abjektala eller obehagliga underströmmar. I hennes poesi samsas rosor och döende svanar med hårbollar, klumpar och utdunstningar. Allting skär sig med en precision som tvingar in den omtumlade läsaren i en smal passage mellan plågat skratt och karnevaliserad ångest.

Ångesten får svängrum

Den samling som nu föreligger bär titeln Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. En skuldfråga doppad i biblisk färg med andra ord. Ja, en fråga så tyngd av en klassisk tematik och språkdräkt att läsaren knappt kan ana vad det är för en röst som ställer den. Kanske är det bara uppgivenheten som bryter sig igenom det nästan citataktigt stelnade i ansatsen?

Just uppgivenheten eller vanmakten talar starkast till mig i diktsamlingens första hälft. Men trots att poesin blixtrar förbi med teknisk briljans och fullständig behärskning av sitt idiom faller bitarna inte på plats. Den ångest och dödsnärvaro som här kommer till uttryck brassar på med en ihärdighet som paradoxalt nog motarbetar tematiken. För något händer med ångesten när den får fritt svängrum, när den tvingas ut ur tillvarons skrymslen i rena kursiverade passager. Man kan öka mängden skräck och död, man kan skruva upp volymen men jag har ändå aldrig sett ångesten flytta in i det expressiva. Ångesten hukar i ordens skuggor, den är en mörkerrädsla som kanske får sitt fullaste uttryck när den också döljs.

Till min förvåning är det alltså något hjälplöst över diktsamlingens första hälft. Efter 100 sidor ångestladdad poesi står jag vid ingången till samlingens i mitt tycke sämsta svit, Calaissviten . "Om den påbörjade och avbrutna avrättningen av de sex förnämsta invånarna i Calais i juni 1347." Det är ett inom svensk poesi inte helt obeprövat koncept att ta in fruktansvärda erfarenheter ur historien och uttrycka dem så att säga inifrån, genom inlevelse. Åsa Maria Kraft gjorde ett liknande experiment i sin diktsamling, I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker . Och Aase Berg arbetade med snarlika metoder i kritikerhyllade Loss .

Kanske har min djupa frustration med den här sortens pedagogiska exempel på världens elände att göra med det dekorativa i projektet.

Egensinnig värdighet

Väl igenom Calaissviten med alla mina orena känslor som ett gytter av röster i bakhuvudet ramlar jag in i samlingens i mitt tycke allra starkaste, 60 sidor långa (!) del. Här möts läsaren av en djupt personlig röst. Ett diktjag som mot alla odds går över språkets bräckliga isar, skriver sig genom livets omöjliga villkor. Det finns ett allvar, ja ett slags egensinnig värdighet, i anslaget: Omtumlad vänder jag tillbaka och vandrar genom diktsamlingen. Här finns en hel del av det allra sämsta jag läst av Ann Jäderlunds hand. Samtidigt finns här dikter så starka, så förbehållslöst personliga och blodfulla att jag inte vet när modern svensk poesi uppvisat liknande.

TATJANA BRANDT

kultur@hbl.fi