JOHAN JÖNSON

Efter arbetsschema. Albert Bonniers förlag 2008.

Mycket ryms på 800 sidor diktsamling, men det mest uppenbara spänningsfältet i Johan Jönsons Efter arbetsschema, uppstår mellan "skitjobbandet" och "skrivandet", de parallella verksamheterna i Jönsons yrkesliv.

Skitjobbarens vardag är utan namn, hopp och utsikt, och samhället är fyllt av agg, klassmotsättning och oöversiktlighet: "kolla checklistan: du ska ingenstans."

Överlevnadens pris är avhumanisering, avtrubbning av sinnen och nedmontering av empati. Längre än så här kommer man inte från det lyriska: "Man har suttit och väntat på att nån som fått laxermedel ska skita klart."

Härmed inte sagt att Jönson, eller arbetarsubjektet i boken, skulle vara inhuman: tvärtom är det med glasklar konsekvens som han bygger över de ytterst korta avstånden mellan skitjobb, skitlön och skitliv. Hatet uppstår där värdigheten spricker.

Skrivandet erbjuder varken transcendens eller flykt; det vore alltför romantiskt. Tvärtom nedvärderar Jönson ständigt litteraturens uttrycksmöjligheter: "Jag kan inte beskriva hur en sån där uppkastning luktar."

Men varför då skriva? Kanske eftersom också överlevnaden, precis som litteraturen, är "ännu en politiserad och estetiserad existensform, en trop"? Och kanske är litteraturen, trots allt, ett vapen, med vilket man kan bekämpa den utplåning som den "pigga borgerligheten" utsätter jaget för.

När verkligheten allt mer definieras som "simultanitet" och "juxtaposition", blir den enskilda individen "ett minne som när som helst kunde ändras när som helst raderas". Hårt mot hårt, enligt klasskrigslogiken ska fiktion med fiktion bekämpas.

Det är fascinerande att läsa detta mastodontiska verk och märka hur man efter en inledande beröringsskräck först blir betagen av tröstlösheten, för att senare rent lustfyllt uppslukas av bokens nivåer och tempon, samt dess motstridiga positioner, röster och emotioner.

I jämförelse med det jag läst tidigare av Jönson, står han här, mitt i all klassmotsättning och diskussion om litteraturens legitimitet, bräckligare och naknare i sin kyla och hårdhet. Subjektet är inte längre bara maskin, utan har familj - "hur / ska jag kunna / skänka åter / din omsorg / om mig" - och njuter av naturen.

Härmed blir svängrummet till Jönsons överdrivna estetisering, politisering och dystopisering mer effektfullt, och subjektet som stirrar läsaren rakt i ögonen, ser hjärtskärande mänskligt ut.

Jönson skriver in en ambition att göra "en iscensättning" av "slutpoesin". Om detta är terminalen för svensk litteratur, är det ett lyckligt slut.

OSCAR ROSSI

kultur@hbl.fi