ØYVIND RIMBEREID

Herbarium. 81 sidor, Gyldendal Norsk Forlag

Det blir mer uppenbart att Øyvind Rimbereid är en av vår tids stora poeter. Rimbereids förra bok Solaris korrigert (2004), en poetisk rapport från år 2480, skriven på ett oförlikneligt konglomerat av urnordiska, engelska och latin (med mera), är en av de senaste decenniernas mest gripande och originella diktsamlingar – ett slags poesins Blade Runner eller skandinaviskt-futuristiskt Waste Land, och samtidigt något genuint nytt.

Rimbereids senaste diktsamling Herbarium är något helt annat: en serie texter löst eller tätt sammanbundna vid blommor: sippor, tistlar, rosor ... Nu mosar poeten sig själv under traditionen, tänker en och annan läsare. Men Rimbereid mosar ingenting utan lyckas även denna gång skapa originell poesi, om än inte med samma påtagliga förnyelse som i Solaris.

Det formellt avvägda, liksom själva tonen - lätt distanserad, saklig men mild– ger dikterna drag av emblem eller föremål, vilket förstås är kongenialt med bokens blomstermotiv. Herbariestilen känns dock aldrig ansträngd, trots ett och annat mindre lyckat slutrim. Man kan förstås också fråga sig vad som egentligen motiverar en princip som denna. Kanske handlar det helt enkelt om en drift att förstå den mångtydiga ordning - botanisk, estetisk, historisk, symbolisk och så vidare – som är blommornas. Likt all god litteratur, opererar dessa dikter på många nivåer utan att skrytsamt peka ut dem:

"Skogstjernen sprerseg som stille skudd

under torv, med knopper og sår der en ny

stilk skall vokse. Hver stjerne opnet for seg.

Ingen nabo. Men omnatta trer kronens

tråder fram med blodårer i litt for hvit hud."

Blomman som dikt, dikten som blomma– en svensk läsare kan komma att tänka på Vilhelm Ekelunds Lunaria, om den undanskymda månviolen som också betecknar poeten eller dikten. Det är lätt att inläsa metalyriska kvaliteter hos Rimbereid, men det fina är att de aldrig ställer sig i vägen utan kastar bara en tunn skugga bakom orden, visar sig som skiftningar i ett kronblad.

När Rimbereid i en svindlande bildskön dikt beskriver isrosen, denna vinterfönstrets sterila blomma som saknar både stjälk och rot, "tegnet av ingen", är det också en sekvens som berättar om tiden, hur vi hela tiden uppfattar den så att säga efter att den förlidit, och hur vi börjar sakna något, se det, först när det försvinner. Det finns ibland en storslagen tystnad hos Rimbereid, en förening av klassisk lyster och expansion som åtminstone till temperamentet kan påminna om den unge Tranströmer.

Herbarium formerar sig kring den nästan fyrtio sidor långa dikten Tulipan, vilken erbjuder något så ovanligt som ett stycke ekonomisk historia i diktform, ibland kanske med för mycket av det förra och för lite av det senare. Likväl är det fängslande och egenartat, och en väldig vidräkning med tron på den tygellösa marknaden.

Med början i den berömda tulpankrisen i Holland i början av 1600-talet, leder dikten oss vidare genom det tidiga 1700-talets aktiehandel och konkursen av engelska South Sea Company (Defoe och Newton skymtar förbi som två av hundratusentals drabbade), spekulationen i järnvägsaktier under 1800-talet och 1929 års börskrasch, fram till våra dagars kasinoekonomi, understödd direkt eller indirekt av både politiker, direktörer, ekonomiska "experter" och så kallade vanliga småsparare.

Man kan poängtera att Rimbereids underhållande och syrliga fresk skrevs innan det stora raset hösten 2008. Poeten som siare? Nja, men seende, vilket är nästan samma sak fast mindre högtidligt: seende av det obestridliga och det osannolika, på nära håll och över stora avstånd, från blomma till bild och tillbaka.

ERIK BERGQVIST

kultur@hbl.fi