SUSANNE RINGELL

Ryggens nymåne. 140 sidor, Söderströms 2009.

"Kan man skriva om Gud? Det tänker jag svara på även om ingen nu frågar, för det intresserar mig. Det är naturligtvis ogörligt men frågan är om det finns någon orsak att låta bli? En sak som talar för att man skall försöka skriva om Gud är just att det är så oerhört svårt", sa Susanne Ringell i ett samtal om andligt skrivande med Monika Fagerholm och Tua Forsström i Hbl:s Bokextra hösten 2003.

Ringell framkastade att Gud finns med som en dimension i allt skapande arbete. Hon preciserade att hon inte talade om "religiösa" böcker utan om all konst som handlar om människan och hennes villkor och som är bra och på något sätt besjälad.

Det slår mig att Susanne Ringell i allra högsta grad talade om sitt eget sätt att skriva. "Besjälad" kan låta högtravande när det gäller de absurdistiska bokstavspersonerna i Av blygsel blev Adele fet eller de jordnära morbröderna, fastrarna och sysslingarna i En god Havanna besläktat. Mera träffande låter beskrivningen när det gäller den återhållna förtvivlan i diktsamlingen Gall eller våra osynliga väntrum eller den tänkande stenbumlingen i Vara sten. Men om jag själv får vara högtravande så tror jag att Ringell från första början i sitt skrivande borrat sig in i varat, i människornas och tingen essens – förbi eller via deras triviala fånighet. Hon är ju nästan alltid humorist. Men vem har sagt att man inte får skriva om varat eller Gud med humor?

Ringell nämner Gud explicit i några av sina nyare verk, till exempel i romanen Katt begraven, som hade utkommit samma höst som Bokextrasamtalet fördes. Där vet en av huvudpersonerna, den unga Ina, inte vad hon vill vare sig med sig själv eller Gud. "Jag vet inte vad som är meningen med mitt mörker och jag vågar inte fråga Gud. Han skrämmer mig. Han är snart det enda som återstår", tänker hon. I sin senaste pjäs Simma näck på Klockrike-teatern närmar sig Ringell Gud genom dödens gestalt, och jag tolkar det så att han (Gud) materialiserar sig i slutet som en tjock motorcykelförare åtföljd av ett änglabarn.

I sin nyutkomna prosadiktsamling Ryggens nymåne låter Susanne Ringell Gud bli en verklig huvudrollsinnehavare. Hans motspelare bär det friska "äppelnamnet" Kerstin och befinner sig i medelåldern, "den längsta och mest narraktiga av åldrar".

Denna Kerstin gör genom Susanne Ringells diktsvit en vandring som kunde förliknas vid en modern och ljust högtidlig Kristens resa. Det är försommar, hon vandrar längs en liten "självlockig" stig mot stranden. I vassen lurar han – gammelgäddan, "gubbgäddan Gud". Hela naturen, och Kerstin som en del av den, är fylld av andlös väntan:

"Gud kommer inte oombedd. Organismens tysta rop har föregått honom. Han kommer inte oanmäld, ropet, anropet har föregått. Funnits fördolt i kroppen, bärerskan av de stora hemligheterna.

Medvetandet är ett mjölktåg.

Nej, han kommer inte så oförmodat som vi tror.

Ändå drabbar han alltid."

En så här naken gudslängtan är vi inte vana vid i vår sekulariserade tid. Susanne Ringell har mycket riktigt sökt och funnit inspiration hos mystiker som Mäster Eckehart men också hos andliga medsystrar som Edith Södergran, Solveig von Schoultz och Eva-Stina Byggmästar. Hon kretsar kring gudsupplevelsen med samtidens och sina egna ironiska förbehåll:

"Det är populärt att komma ut ur skåp. Allt möjligt ramlar ut och Kerstin välkomnar.

Gud är inte populär.

Han är instängd med våra dofter i garderoben, en avlagd frack. Men vi förnyar malkulorna vart decennium för man vet ju aldrig, man vet ju aldrig om det oförhappandes skulle uppenbara sig något festligt tillfälle."

Gud är inte populär i vissa kretsar, men han finns. Det vet både Kerstin och Susanne Ringell. Hon har skrivit en underbar panteistisk lovsång till hans ära, på sitt eget oefterhärmliga lyriska språk utan att en enda gång törna mot de kristna klichéernas blindskär. Och ändå återfinns hon i de finaste mystikernas tradition när hon beskriver den gudsuppfyllda människan med metaforer ur naturen och världsalltet: "Gammal som himlakropparna är den bedjande människans position. Ryggens nymåne ... "

Ryggens nymåne är en dikt om en inre resa men också om det världsliga livet, bland annat om synden som skildras komiskt inkännande. Mycket handlar det om jordisk kärlek, triangeldramat mellan kvinnan, hennes man och Gud. Kan Gud splittra, kan han åtskilja människor som älskar varandra, undrar Kerstin oroligt i sin gudsupptagenhet.

Åtminstone gör Gud inte det den här gången. Han ger Kerstin bakläxa. Hennes stig för henne i en cirkel tillbaka till livet med allt vad det innebär. "Någonstans kvillrar en klockren munterhet."

TUVA KORSSTRÖM

kultur@hbl.fi