Det börjar med att Daniel Daréus dirigerar uvertyren till Mozarts opera Figaros bröllop och segnar ned av en hjärtattack. Karriären med prestationer, perfektionism och fullbokade kalendrar är över. Daniel söker sig till sin hemby i Norrland - filmens Ljusåker har bytt namn till Stenåker - där han inrättar sig i det gamla skolhuset, blir kantor i församlingen och börjar hålla körövningar som inte låter som de tidigare övningarna.

I Risto Karhulas scenografi består skolhuset av fönster, fönster och åter fönster, större rutor och mindre gluggar, några dörrar och någon låda. Den rumsliga metaforen för människans vägar in och ut är slående, och kören som en metafor för individen och samhället, kroppen och själen, hatet och kärleken, är outtömligt rik i all sin enkelhet.

När Marcus Groth i rollen som Daniel berättar att allt redan finns, det är bara att ta emot det, lyssna till tonen hos sig själv och andra, gör han det med en auktoritet som förmodligen bottnar i att han har erfarenhet av gestaltterapi och inte bara gör en roll. En efter en kommer människorna i kören in i det som redan finns hos dem; en har burit på en kärlek i tiotals år, en har stillatigande tålt mobbning, en har blivit slagen av sin man och en bär på ett trauma av att ha blivit invaggad i tron att hon var den enda för den man hon hade ett förhållande med.

Kay Pollak har nämnt att Gökboet är en av hans favoritfilmer, och det finns intressanta paralleller mellan Gökboet och Så som i himmelen. Människor bär på en undertryckt berättelse de inte kunnat berätta för någon men de kan uttrycka sig; de är inte sjuka utan i avsaknad av möten där allt stämmer. Samtidigt finns flera budskap, av vilka ett rör det sociala samfundets inbyggda strukturer och tankemönster.

I Erik Kiviniemis regi balanserar figurerna mellan en inneboende äkthet och att vara en aning karikerade och infantiliserade, på väg mot dem de är men inte riktigt ännu där. Skickligt fångar regin både individerna och gruppen, och tecknar en bild av mänsklig dynamik där var och en medvetet eller omedvetet spelar en viss sorts roll. Sofia Aminoffs bearbetning av Kay Pollaks filmmanuskript är en lika viktig bit av helheten; filmens språk förvandlas till en tät och smidig scendialog.

Edith Holmströms Lena är den som är rakast med att söka sig själv och gå hela vägen fram; rollen utstrålar målmedvetenhet, ömhet och existentiell osäkerhet på samma gång.

Gabriellas sång - "jag vill leva lycklig för att jag är jag" - låg på Svensktoppen i 68 veckor och är Marika Westerlings höjdpunkt i en avsevärt mindre storvulen tolkning än i filmen. Westerling framstår som renheten själv i förhållande till den våldsamma mannen Conny, välspelad av Mikael Andersson. Det blir nästan en stereotypi om den goda kvinnan och den onda mannen.

När kyrkoherdens hustru Inger berättar sanningen för sin man om att han får en lika stor publik som kören har den dag han börjar bjuda på sig själv, och slänger psalmböckerna efter honom, gör Hellen Willberg och Tom Wentzel en stor scen.

Det finns många karaktärer bland rollerna: Johanna af Schultén gör moraltanten, Kristofer Möller den fetlagda och tröga som alltid blir mobbad, Riko Eklundh den litet efterblivna, och Johan Storgård Arnes Sport & Fritid, en roll som till mimik och tonfall har någonting av Arne Anka i bottnen.

I en pjäs som handlar så mycket om musik kunde man tänka sig att musiken har en större plats. De musikaliska inslagen blir rätt lösryckta; ett av Markus Fagerudds stycken för tankarna till det som Erik Bergman komponerade till nonsenspoesi.

Syndens lön enligt bibeln är döden, stod det i går att läsa på insändarplats i detta blad. Så som i himmelen befinner sig på oändligt avstånd från en sådan livshållning. Pjäsen visar var vägen ut från mentala fängelser går.

MIKAEL KOSK

mikael.kosk@hbl.fi

SÅ SOM I HIMMELEN

av Kay Pollak. Bearbetning: Sofia Aminoff. Regi: Erik Kiviniemi. Musikalisk ledning: Markus Fagerudd. Scenografi: Risto Karhula. I rollerna: Marcus Groth, Edith Holmström, Tom Wentzel, Hellen Willberg, Marika Westerling/Emma Klingenberg, Johan Storgård, Johanna af Schultén, Kristofer Möller, Riko Eklundh, Rita Polster, Kent Sjöman, Helen Elde, Mikael Andersson, Irina Retznikova. Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 13.3.