Herta Müller

Atemschaukel Carl Hanser Verlag

Herta Müller har i sitt författarskap gång på gång anknutit till sin egen speciella bakgrund: hon är rumänska men född och uppvuxen i den tyskspråkiga provinsen Banatet. Erfarenheterna av livet i en så gott som ödelagd diasporakultur av bönder, småhandlare och hantverkare samt det repressiva, paternalistiska och ritualiserade livet i byn har varit viktiga spår i hennes romaner..

Ett annat framträdande spår - hennes stora litterära tema - är de egna traumatiska erfarenheterna av hot och förföljelser under Ceausescus diktatoriska regim..

Med Atemschaukel , Herta Müllers senaste roman som ännu inte föreligger i svensk översättning, både fullföljer och vidgar Herta Müller sitt tema. Denna gång tar hon visserligen inte avstamp i det självbiografiska - Atemschaukel handlar om hennes nära vän, den tyskrumänske språkkonstnären och poeten Oskar Pastior. Pastior som, liksom romanens huvudperson Leo Auberg, deporterades endast 17 år gammal till ett sovjetiskt arbetsläger 1945. Ryssarna deporterade alla män och kvinnor mellan 17 och 45 år i den tyskspråkiga provinsen i Rumänien till sovjetiska arbetsläger för att också de skulle sona nazisternas brott, som ett mänskligt krigsskadestånd. Under den rumänska diktaturen var ämnet tabu och de som överlevde och återvände teg om sina erfarenheter.

Även Herta Müllers mor deporterades och var, liksom Pastior/Auberg, borta i fem år. Temat deportation är alltså tätt sammanflätat med Müllers egen biografi..

"Jag vet att du kommer tillbaka"

I romanen spelar den politiska bakgrunden en mindre roll, den avspeglas bara i hierarkierna i lägret: ryssarna är herrar, de deporterade är slavar. Men för den unge homosexuelle Leo Auberg utgör deportationen också en väg ut i världen. Som vilken hemmaboende ung man som helst drömmer han att komma bort från den provinsiella och begränsade tillvaron i byn, få andra erfarenheter - vilket ju också sker men på ett sätt han inte haft fantasi att föreställa sig. Än mindre att det kommer att märka honom för livet..

"Jag vet att du kommer tillbaka" - med den meningen tar hans farmor avsked från honom. På den förvissningen kommer han att överleva de fem åren i baracklägret. "Jag vet att du kommer tillbaka" - i efterhand kan Leo Auberg konstatera: "En sådan mening håller en vid liv.".

Det är Leo Auberg själv som för ordet. Det är hans historia som berättas men den tillhör också alla dem som delade hans öde och men aldrig återvände hem. Alla som genomlidit helveten av kyla, hunger och förnedring?. Atemschaukel är också deras historia..

Leo Aubergs liv i lägret är ingen kronologiskt skildring. I lägret är tiden upplöst. Dagarna går, år läggs till år. I ett avsnitt är högsommarhettan kvävande, i ett annat kort därpå, är det iskall vinter och kylan skär genom märg och ben. Leo Auberg vet inte när eller om han någonsin kommer att få lämna lägret..

Herta Müllers ärende är och har alltid varit att tydliggöra hur förtryck, hot och rädsla märker människor för livet och hon gör det genom att fixera de situationer eller händelser som orsakar dessa trauman. I romanens 64 korta kapitel skildras lägervardagens monotoni och den reglerade upprepningens tyranni. Både den språkliga och den intellektuella intensiteten i Atemschaukel är drabbande, det förflutna är hos Herta Müller aldrig en avslutad process utan bestämmer det rådande existentiella landskap i vilken hennes gestalter måste finna sig tillrätta. Herta Müller är en skarp och obeveklig betraktare, texten i Atemschaukel genomsyras av en behärskad saklighet och samtidigt av ett slags sensualism i formuleringar som hela tiden strävar bortom de vedertagna..

Hungerängel, hjärteskyffel

Mycket i boken kretsar kring föremål: en spade och hur just den spaden känns i handen, en vit näsduk av batist, cement i olika former - våt eller torr eller hur det känns när den tunga cementsäcken går sönder och cementen rinner ut, hur cementen äter sig in överallt, fastnar på kläder, i hud och hår. "Cementen är ett bedrägeri /./ den far i luften, kryper på marken, klibbar på huden. Överallt kan den ses men ingenstans fångas". Herta Müller har också tidigare i sina verk sysselsatt sig mycket med sakernas tillstånd eller tingens egenliv på ett sätt som gör att man som läsare börjar betrakta världen med nya ögon. Till föremålen upprättar hon i sitt skrivande en tvingande kontakt som blixtbelyser deras betydelse och förgänglighet i repressiva system eller i en provisoriskt inrättad tillvaro. I Atemschaukel är också hungern ett föremål. Den är allestädes närvarande, går aldrig att undslippa och gör med en vad den vill: "Jag ville äta långsamt för att soppan skulle räcka längre. Men hungern satt som en hund framför tallriken och bara slukade.".

Herta Müllers poetiska uppfinningsrikedom manifesteras i de träffsäkra neologierna - hungerängel, hjärteskyffel, skinnochbentiden och Atemschaukel, andningsgunga eller den gunga högt upp i bröstet som ger sig till känna i det ögonblick hopp slår över i fruktan - de vackra nyordsbildningarna klär ångest, rädsla och utsatthet i bilder som återger dessa tillstånd både värdighet och skönhet..

Atemschaukel var från början Herta Müllers och Oskar Pastiors gemensamma projekt men Pastior dog. Herta Müller fortsatte ensam. På många sätt är romanen en hyllning till Oskar Pastior. Jag antar att det är hans språkliga fantasirikedom Herta Müller vill fånga när hon låter Leo Auberg säga: "Det finns ord, som gör med mig vad de vill. De är inte alls som jag och de tänker inte som de är. De faller mig in för att jag ska tänka: det finns ting som är ett, men som redan vill det andra, också när jag inte alls vill."

Henriette Zorn

kultur@hbl.fi

Översättningarna från tyska till svenska är recensentens egna.